Göteborgsposten – 5 september 1872, sida 1

Några dagar derefter erfor jag att fröken de La Varenne var utom all fara. Fröken Marthe som slagit sig ner på Granges för hela den tid konvalescensen skulle komma att räcka passerade ej vidare förbi mitt hem. Jog försjönk från den tiden i en gruflig ledsnad. Jag hade ej sinne för något, jag gick ut utan mål, jag återvände utan motiv, jag gret utan att veta hvarföre. Jag kunde ej tillräkna fröken de Champlieu detta mitt hjertas sällsamma tillstånd, och hvad jag kände var så oredigt, så förvirradt, att jag ej skulle ha kunnat besvara frågan om jag verkligen älskade henne. Mitt hem förekom mig nu mera så ödsligt, fälten tycktes mig afskräckande som ödemarker. ensamheten föreföll mig dödande. Så lefde jag i några månader. Jag visste att fröken Threse var fullkomligt återställd, jag hede ej återsett fröken Marthe och jag tänkte på att resa. En dag så kär för mig, huru mycket den än kostat mig, att den dagen för alltid skall vara välsignad, för alltid helig i mitt minne, var jag i atelieren. Sommaren nalkades sitt slut, men luften var ännu varm, och i hög grad tryckande. Jag hade iaslumrat på en soffa; jag väcktes af åskans dån. Ett oväder som bildat sig på mindre än en timma började öfvergå dalen. Redon föll regnet i stora droppar då jag hörde någonting lik