Göteborgsposten – 4 september 1872, sida 1

Bref srån Stockholm. (orresp. till Göteborgs-Posten). Stockholm d. I September. Hr X. befinner sig för närvarande vid det miserablaste lynne. Men han har också drabbats af en svår dekonfityr. Det är dock icke genom något af de redan kända riksdagsmannavalen som hans misslynthet ökats, utan genom en helt annan tilldragelse, hvilken ioke ens i drömmen föresväfvat honom. I egenskap af passiv skarpskytt och aktiv rotehällare för en sextiondedels soldat, anser han sig djupt inne på det militära gebitet och yttrar sig alltid mycket bestämdt i afseende på våra försvarskrafter. Till dessa har han aldrig velat räkna Waxholms fästning, hvilken han under flera år tagit i noggrann skärskådan från sin segelbåt hvarje gång han gjort en utfärd till skärgården, och derföre har han, då talet fallit på denna fästning, med sublim tillförsigt kunnat yttra: varen förvissade, mina herrar, denna granitfästning är fullkomligt misslyckad. Den kan omöjligt motstå ett fiendtligt anfall. Den skall sammanstörta till en ruin redan genom den skakning som uppkommer vid skjutningen med fästningens egna kanoner. I samma mån kanoner och projektiler blifvit större har hans förkastelsedomar öfver fästningsmurarnes motståndskraft blifvit mera storslagna. Emedan hr XX. uttalat sig med en så orubblig tillförsigt, bar hans åsigt efter hand antagit karakteren af en dogm, som slagit rot hos många andra äfven. När han häromdagen fick veta att vederbörande anbefallt försöksskjutningar mot Waxholms fästning och icke med små nickhakar och blykulor, utan med de gröfsta kanoner och de gröfsta projektiler som vår pansar. flotta eger, så utropade han: nå ändtligen skall jag få rätt — och så beslöt han att närvara och öfvervaka experimentet, fullt förvissad om att nu få beskåda en tilldragelse, jemförlig med Jerichos murars jämmerliga inramlande. Hr X. var ej den siste i ordningen som i Tisdags morgon begaf sig ut till Waxholm; han intog en god frukost på hotell Falk, drack ett stort glas sherry af svensk tillverkning, för fästningens fall — hellre för våra egna kulor nu, än för fiendens längre fram, tillade han, och besåg derofter, i sällskap med en mängd andra personer, för hvilka han utvecklade och på hvilka han öfverflyttade sin dogm, det på fästningsmuren målade hvita fältet med den derå anbringade hvita pricken. Med en af garnisonsmanskapet gaf hr X. sig i samspråk; men med ens greps han af fasa. Hvad i herrans namn tänka de på!v!