Göteborgsposten – 3 september 1872, sida 1

Aftonen var kommen. De hade redan dinerat, men suto ännu till bords och samtalade. Solen hade försvunnit, skymningen utbredde sig; månen uppsteg, rund och glänsande, från horisonten. Paul var sorgsen, Evrard sjelf tycktes vara upprörd. Det är ej tiden som skapar vänskapen; den plötsligaste är ofta den bästa och varaktigaste. — Detta är en dag som jag aldrig skall glömma, sade Evrard. Jag reser med sorg öfver att nödgas lemna dig så hastigt, men nöjd med dig, min käre Paul. Dina föräldrar voro förträffliga menniskor, och jag håller dig för att vara en värdig son till dem. I det beslut du fattat att bo på din gård har du visat ett förstånd som är ganska sällsynt, en anspråkslöshet som är rörande; alla som jorden öfverhopat med sina gåfvor borde på samma sätt 0) Forta. fr. N:o 203.