Göteborgsposten – 3 september 1872, sida 1

haft mycket svårt för att närmare bestämma, småningom smugit sig in i mitt lif. Alla morgnar, vid samma timma, såg jag på vägen som begränsar Aubiers en ung amazon, åtföljd af en gammal tjenare. Jag ser henne ännu svinga fram mellan häckarne och blomsterträdgårdarne med sin lilla italienska halmhatt prydd med en fjäderbuske, sin jacka af blått kasimir, sammanhållen kring lifvet med ett läderbälte, och sin fladdrande kjol. Hon var på sin höjd nitton år gammal, oah oaktadt det moln af sorg som låg utbredt öfver hennes friska ansigte, var glansen af hennes ungdom sådan, att midt i den festligt smyckade naturen tycktes hon sjelf vara en af vårens mest tjusande uppenbarelser. Hon återkom på aftonen samma väg, och det var sällan som jag ej stod i min port vid den tid hon passerade förbi. Jag helsade på henne vördnadsfullt, hon böjde behagligt på hufvudet, och på denna punkt blef det stående under en tid bortåt. Jag var nästan en främling i trakten. Jag hade lemnat den vid tolf års ålder och endast efter långa mellantider återkommit; jag hade glömt ända till namnet på mina grannar. Utan biafsigt, utan att fästa ringaste vigt vid saken, endast af nyfikenhet, ville jag veta hvem denna sköna person var, och jag erfor att hon var fröken Marthe de Champlieu; och att hennes familj bodde på