Göteborgsposten – 3 september 1872, sida 1

medelmåttan inom litteraturen eller konsten var det sämsta af allt. Jag anställde en noggrann undersökoing af mig sjelf och afskedade mina chimerer innan de togo afsked af mig. Ingen för tidigt vunnen erfarenhet hade fördystrat min ungdom, det lilla som jag kände af verlden tillät mig att utan bitterhet eller saknad draga mig tillbaka, mitt hjerta var fritt och jag kände mig ha en sund själ. Om lyckan består i själens frid och lugn, kunde jag anse mig lycklig. Jag hade kommit hit vid slutet af en lång och otäck vinter; knappt var jag anländ förr än våren plötsligt inbröt liksom för att fira min återkomst och helsa mig välkommen. Vårt landskap saknar i allmänhet storhet och karakter, men i ersättning har det ett ojemförligt uttryck ef mildt behag. Glädjen öfver att befinna mig på landet, midt ibland do arbeten och sysselsättningar för hvilka jag var född, tillfredsställelsen öfver att få lefva efter min smak, kärleken till det goda, de brinnande afsigter af hvilka jag lifvades — hvad skall jag säga mer? — himlens klarhet, luftens renhet, doften från den på nytt smyckade jorden, allt bidrog till att sänka mig i ett slags rus af lycka, ech jag önskade, jag drömde ingenting mera. Efter loppet af några veckor hade emellertid ett oväntadt intresse, som jag, skulle ha