Göteborgsposten – 3 september 1872, sida 1

— Hur är det med dig? Jeg har utan att veta det vidrört ett för dig smärtsamt ämne. Du har således hjertesorg ... Hvarför har du ej nämnt något till mig derom? Tala, hvad kan jag göra? Jag har ännu några dagar att disponera öfver i nödfall, vill du att jag tillbringar dem hos dig? Min närvaro skall ej läka ditt sår; men den skall kanhända mildra dess smärta. — Nej, nej, res! utropade Paul, ej längre läggande band på sig. Res, men tag mig med er! Ryck mig härifrån, öfverlemna mig ej åt mig sjelf, låt mig ej dö af sorg och förtviflan! — Lugna dig, sade Edvard, som höll hans hufvud mellen sina händer och tryckte det mot sitt bröst. Hvad du lider ha andra lidit före dig. Anförtro till en början åt mig din sorg, och vi skola sedan bestämma om du bör resa eller stanna qvar. — Ja, min vän, ja, jag skall säga er allt. Sedan Paul derefter hunnit lungna sig något, började han följande berättelse: Jag hade lemnat Paris och begifvit mig tillbaka till mitt hem utan att detta förekom mig såsom den ringaste uppoffring. Man har bland mina vänner och bekanta påstått, att ledsnaden, den sårade fåfängen, kanhända äfven en gäckad passion hade förmått mig resa tillbaka ; det var alldeles icke förhållandet. Jag tyckte att