Göteborgsposten – 2 september 1872, sida 1

der detta tak, erfarit en känsla af blygsel och förvirriog. Hvad hade tilldragit sig der under hans frånvaro? Hur hade det gått för den familj som hyst en så djup tillgifvenhet för honom? Oaktadt det var vid senaste laget, ville han ha sitt hjerta lättadt i detta afseende. Han passerade öfver gården och inträdde i boningshuset. Efter att förgäfves ha klappat på ett par tre dörrar, öppnade han den ena och blef ej litet öfverraskad af att komma in i ett stort rum, hvars möblering och dekorering kuappt kunde öfverträssas af salopgers i ett slott. Det var också verkligen en salong, men en salong, som på samma gång tjenade till atelier och arbetsrum. Här sågs en målareställning med utkastet till ett landskapsstycke, der ett bord betäckt med ritningar och målningar, broschyrer och tidningar; på möblerna och i nischerna funnos bronssaker och konstföremål af olika slag, väggarne voro behängda med utsökta taflor, öfver allt syntes rikt inbundna böcker. Tydligen hade huset ombytt egare. Han höll på att draga sig tillbaka samma väg han kommit, då han plötsligt fick se något som ännu mer ökade hans förvåning. Detta något var porträttet af en officer i fältuniform, och i denne officer kände han igen sig sjelf: det var hans porträtt. Evrard trodde sig drömma, han hade aldrig i sitt lif sutit för en målare. Och dock var det just