Göteborgsposten – 2 september 1872, sida 1

Öfverste Evrard)). Berättelse af Jules Sandeau. (Ötvers. från Franskan). Det är med ungdomens första intryck såsom med morgonrodnadens fägring: de äro af kort varaktighet. Evrard hade ej fullkomligt glömt Cordoans, men dessa minnen hade afkylts och förbleknat; hans hembygds luft hade ej återlifvat dem, och det var först vid åsynen af en isolerad landtgård i närheten af vägen som han kände dem återvakna och upplefra i all deras fordna friskhet. Så fordras det ofta endast vällukten från en blomma, en vinds susning eller en viss ljusbrytning för att hos oss uppväcka en hel verld af slumrande minnen. Visserligen kan en gudson, som man lemnat nästan i vaggan och ej återsett på tjugo år, icke vara fästad med särdeles djupa rötter i en persons minne. Men i alla fall hade Evrard, vid den plötsliga erinringen af de bevis på tillgifrenhet och tacksamhet som han rönt un) Forts. fr. N:o 201.