Göteborgsposten – 2 september 1872, sida 1

alla mina goda anlag. Glömd, min gudfar! Ni har ej en enda dag varit försvunnen ur våra bjerton. Hvarje afton talade vi om er. Vi hade till granne en gammal pensionerad officer som fick sig tillsänd ÅArmåmonitören; i den följde vi er steg för steg; hvar enda befordran ni erhållit har firats med en familjefest. I kollegiet var ni min hjelte. Huru många gånger bar jag ej velat skrifva till er! Huru många bref har jag ej börjat och lemnat ofullbordade! Ni meddelade oss aidrig några nyheter om er. Jag var blott ett barn då ni lemnade mig, och jag sade mig sjelf att några månader hado varit tillräckliga stt utplåna mig ur ert minne. Jag bedrog mig således, alldenstund ni efter så många års frånvaro återfunnit vägen hit; jag bedrog mig, alldenstund ni är här, alldenstund jag håller era händer i mina. Allt detta var utan tvifvel angenämt att höra, men Evrard kände sig icke desto mindre något förlägen. Hvad hade han gjort för att förtjena ett så varaktigt minne, en så trogen tillgifvenhet? Han hade sagt, den dag då dopet egde rum, att hans gudson i framtiden skulle ha en vän i honom, och det var gudsonen som tagit fadderns roll och hållit hans förpligtelser. De lyckliga gåfvor, de älskvärda eller allvarliga egenskaper han upptäckte hos