Göteborgsposten – 2 september 1872, sida 1

hans drag, hans manliga ansigte bronsfärgadt af den afrikanska solen, det var hans regementes uniform, det var med ett ord han sjelf hel och hållen. Inträdet af en storväxt och vacker ung man i jägardrägt ryckte honom plötsligt ur de betraktelser, i hvilka han fördjupat sig. Öfversten gick några steg emot honom, men i detsamma han öppnade munnen för att ursäkta sig och förklara gin närvaro, flög den unge mannen honom om halsen och utropade: — Ah, det är ni, min gudfar! Några ögonblick derefter hade Evrard erfarit alla de förändringar som inträffat på landtgården sedan den dag då han for bort. Sylvain Cordöan hade haft framgång i alla sina företag, och hans anseende hade vuxit i samma mån som hans egoområde utvidgats. Paul hade erhållit en god uppfostran och gjort sina studier vid universitetet i Paris. Vid tjugo års ålder herre öfver sitt öde och sitt fädernearf, som motsvarade tjugotusen francs räntor, hade han fortfarit att lefva i Paris, villrådig om hvilket yrke han skulle välja. Än försökte han sig på litteraturen, än egnade han sin tid åt konsten, men kunde ej bestämma sig för något. Slutligen sade han sig sjelf att hans plats vore på det landtgods han ärft, och mer än ett år hade han nu bott på Aubiers, odlande dess fält. Litteraturen och konsten, som