nämnda ledarne föreställa sig annat, än att ministerens fall skulle bli en gifven följd af den väntads korselden i konstitutionsutskottet. Då således en ministerkris med all säkerhet snart kunde motses, hade det varit ytterst oklokt — att icke säga en stor dumhet — om dessa ledare hade i handling visat sina politiska anhängare på hvilkas axlar de skola uppstiga till makt och ingå i konseljen, att statsutgifterna kunna nedsättas just under en period, då landet i alla riktningar utvecklas och statsbehofven tillsölje deraf ökas. Det hade ju varit den blitvande landtmannaministörens pligt att med de minskade anslagen reda sig, och de som förskaffat denna ministör makten skulle ju till vederlag härföre hafva påyrkat ytterligare nedsättningar i statsutgitterna, fordrat i sin okunnighet statskroppens försättande på svältkur, och, om ej deras skötebarn genast lydt order, utsatt sig för tillvitelsen att ej hylla samma grundsatser efter, som före upphöjelsen — kanske stämplats som affällingar och som sådana snart bestraffats? Hr Jöns Pehrsson — jag väljer honom endast som exempel, ty jag fritager honom från hvarje tanke på att sjelf ingå som ledamot i en monarkisk regering — kan såsom oppositionsman utan ringaste tvekan drifva den satsen, att till försvarsverket, till lagskipningen, till den högre undervisningen, till konst och vetenskap, till kommunikationsväsendet, till helsovård och allt dylikt några anslag icke erfordras — åtnöjande sig med att för aina superlativa sparsamhetasträfvanden tilldelas medborgarekronan i Sunnerbo; men t. ex. grefve Arvid Posse, ehuru äfven oppositionsman, och trots det att han gjort sig till regel att alltid följa majoriteten i Andra kammaren, kan icke, just emedan han är sjelfskrifven medlem af först blifvande landtmannaministör, följa hr Jöns Pehrsson. Den ädle grefven är ingen ideolog, utan en praktisk man, och vet ganska väl att en kraftfull regering, som vill uträtta något till rikets gagn och sin egen ära, icke bör sättas på svältfodring af representationen. Det var derföre ingalunda af veneration för ministören Adlercreutz, utan af klok omtanka för den värtade landtmannaministrens tretnad och välbefinnande, som oppositionen i statsutskottet blott undantagsvis nedsatte, eller till framtida bifall hänsköt åtskilliga anslagsposter som af K. M:t blifvit begärda, och då under utgiftsbudgetens behandling i riksdagen åtskilliga af Andra kammarens ledamöter de der intet hopp hafva att i konseljen vinna inträde, men desto större åtrå hysa att bli återvalda, ansågo sig böra påyrka nedsättningar på anslagen, så öfvertogo grefve Posse, hrr Key och Carl Ifvarsson vexelvis skyldigheten att försvara statsutskottets åtgöranden. Något nämnvärdt motstånd kunde desto mindre de äskade anslagen till försvarsverket, till produktiva företag eller till kommunikationsväsendet röna, enär berörda anslags användande, rom allt gick etter beräkning skulle blitva den nya minieterens äliggande, och när den kommer till styret står alltid för densamma utväg öppen — em så göres behof — att salvelsefullt säga till dem hvilka äfven då skola knota öfver en högre utgiftsbudget: tyvärr måste äfven vi begära ökade anslag, men endast dertöre att våra företrädare åstadkommit åtgärder, hvilka vi i deras ställe skulle afhällit oss ifrån, men hvilka så långt avancerat, att om de ej nu fortsättas kommer staten derigenom att tillskyndas stora förluster.Denna metod är ingalunda ny. Då i franska nationalförsamlingen Thiers erinras om att bans åtgärder såsom president strida mot hans uttalade åsigter som oppositionsman, så ordar han alltid om det olyckliga arfvet efter kejsardömet. När riksdagen led mot slutet och den väntade katastrofen — ministerkrisen — gick i vatten och landtmannapartiets ledare funno sig icke hafva kommit staterådsfåtöljerna en bårsmån närmare, så gåtvo de sitt dåliga lynne öfver gäckade förhoppningar tillkänna genom en åtgärd, som ganska säkert uteblifvit om en landtmannaministr öfvertagit styret. De fortsatte nemligen att i statsregleringsmemorialet upptaga en statsbristpå omkring 10 millioner rdr, fastän de ganska väl visste att en sådan i verkligheten icke förefanns; det skedde till allmänhetens förvillande och förledande, men med den verkan att utlänningarne måste antaga att svenska statens utgifter med den antydda summan öfverskrida dess inkomster. Åtgärden, klandervärd emedan den var oärlig, inverkar visserligen icke under förhandenvarande omtändigheter på statens kredit i utlandet; men om statsutskottets vid sistlidne riksdag ordföande, grefve Arvid Posse, är designerad till inansminister i den blifvande landtmannaminiteren, så kan man tryggt säga att den ofvansämnde åtgärden, som nu var hang verk, utjorde ett specimen för finansportföljen, hvilet icke inbringar honom betyget: laudatur. —— WTW EH: 6 pe re mm AA HH mm 45—