Göteborgsposten – 31 augusti 1872, sida 2

VMA FBulrTu!CU At PDTAUU UHOALS BaO Preussens konungakrona på sitt hufvud, skrifver von Wickede, har städse spänning rådt mellan Wien och Berlin, och en följd af krig uppstodo häraf, neml. de båda schlesiska krigen, sjuårskriget, det baierska arfsföljdskriget och kriget 1866. De sista krigen ha alldeles förändrat förhållandena: Österrike behöfver ej suprematien i Tyskland, och Preussen måste blifva ett tyskt kejsardöme eller gå under som stormakt, det är nu kejsardöme. Balansen emellan de båda makterna är således funnen. Om Tyskland och Österrike väl blifvit eniga i ett förbund, så motser dea tyske fört. framtiden med den största trygghet. De båda makterna kunna med lätthet låta 1 million soldater rycka i fält och likväl låta en betydande reserv, samt garnisonsoch ersättningstrupper stanna qvar i sina resp. länder. Detta måste betaga hvarje fiende modet; och då man i Paris och Petersburg ser, att de båda allierade icke tänka på att göra några eröfringar, skall både Ryssland och Frankrike inställa sina oerhörda rustningar. Då detta först skett i dessa tvenne grannriken, skall man helt säkert äfven i Österrike och Preussen förminska sina armåer. Österrike håller sin stora arms af fruktan för att inom längre eller kortare tid bli inveckladt i krig med Ryssland, och Åvi i Tyskland äro isynnerhet rustade mot Frankrike; men då fruktan för ryska och franska angrepp väl undanröjts, kunna Österrike och Preussen tänka på att inskränka sina militära budgeter. Då den offoeh defensiva alliansen mellan Preussen och Österrike sålunda gifvit Europa det lugn, hvaraf det har så stort behof, tycker Wickede, att denna trygghet bör stärkas genom storartade manövrer af båda staternas trupper i föreniog. Man bör neml., säger han, då ailiansen är beseglad, göra kraftiga ansträngningar för att åvägabringa den största möjliga öfverensstämmelse mellan de båda arwåerna. Men det preussiska systemet kan tyvärr icke införas direkte i Österrike såsom i Baiern, emedan tre fjerdedelar af den österrikiska armån utgöras af icketyska solkstammars söner, hvilkas kulturståndpunkt gör dem oemottagliga för den högre preussiska dressyren. Man måste derför taga saken, sådan den är, och se till, hvad som är att göra. Om man t. ex. då och då sammandrog 30 till 40,000 man österrikiska och tyska trupper vid preussisk-österrikiska gränsen i Schlesien och Böhmen, vid den sachsisk-österrikiska och den baiersk-österrikiska gränsen, för att låta dem utföra manövrer under gemensamt öfverkommando, då skulle detta helt säkert i alla hänseenden utöfva det bästa inflytandet. Hr Wickede befarar likväl, att det icke skall vara tillräckligt med dessa fredliga demonstrationer till lands, om Europa skall känna sig riktigt betryggadt, och han förordar derför, att de båda bundsförvandterna äfven skola lugna menskligheten med gemensamma uppträdanden till sjös. Efter de sista utvidgningarne, säger denne praktfulle skriftställare, en af Bismarcks litterära adjutanter, äro Österrikes och Tysklands flottor af ungefär lika styrka och lika duglighet, och om än en hvar af dem icke äro för sig allena synnerligt stark, så kunna de likväl tillsamman upptaga en kamp med den ryske flotta, ja, tillocbmed med den franska. Det haf, till hvilket den österrikiska flottan alltid skall vara företrädesvis hänvisadt, är Medelhafvet. Frankrikes fåfänga och äregirighet hade redan en längre tid varit riktade på oinskänkt herravälde i Medelhafvet, ja, på att förvandla detta till en fransk insjö; denna inbillning ha vi grundligt jagat ur fransmännen 1870—71, och att det skett, deraf kan Österrike nnder gynnsamma omständigheter draga stor fördel. Förf. föreslår, att en tysk-österrikisk eskader skall segla fram och tillbaka vid de spanska, franska och italienska kusterna, hvarifrån utflykter skola företagas till Svarta Hafvet för att ingisva Ryssland respekt, I Medelhafvet vill han medgifva Österrike kommandot. Öfver den tysk österrikiska flottan, som samtidigt skall röra sig i Östersjön och visa sig utanför Köpenhamn, Stockholm och Kroustadt, skall deremot en amiral ba befälet, likasom och då denna eskader gör en utflykt till Nordsjön eller går öfver Atlantiska Hatvet för att visa sig i amerikanska hamnar. Tyskland skall slutligen äfven ha befälet öfver den tredje eskadern, hvars evolutioner förläggas till de ostasiatiska farvattnen. Det är af dessa demonstrationer till lands och vatten, som hr Wickede väntar sig en ny fredens sera i Europa! Men förf. glömmer, att en sådan allians, hvilken skulle faktiskt göra Österrike till en vasallstat under Tyskland, endast skulle vara möjlig genom det tyska elementets ytterliga utbredning öfver och undertryckande af det slaviska elementet i Österrike. Att dessa slaver, som utgöra 16!(; millioner emot blott 9 millioner tyskar, icke skulle godvilligt underkasta sig, är väl helt naturligt. Ryssland, mot hvilket den österrikisk-tyska alliansen skulle vara riktad, skulle neppeligen längre tveka om att revoltera de slaviska elementen. Detta måste man väl i Österrike inse. Men om man det oaktadt går i Bismarcks ledband, så nalkas dermed äfven dagen för Österrikes upplösning — och Wickedes gallimatias är kanske blott ett nytt brännämne, afsedt för den tyska befolkningen i Österrike.