Göteborgsposten – 30 augusti 1872, sida 2

raskning som den unge faddern beredt. Månen stod högt på himlen då Paul tog afsked af sitt värdfolk; han gick öfverhopad af välsignelser, kom hem till sitt med törnöjdt hjerta och kunde säga då han gick till sängs, att hans dag ej gått förgäfves till ända. Fem år derefter afreste han till Afrika. Under dessa fem år hade hade han ofta återkommit till landtgården der man i ordets egentliga bemärkelse beundrade honom. Saken var nemligen den att allt hade gynnats af framgång i denna boning, från den dag då han för första gången satte sin fot dit; det tycks att ungdomen öfver allt för lyckan med sig. Verksam intelligent, företagsam, var fader Cordöan på väg att bli en af ortens rikaste jordbrukare. Han egde en qvarn vid stranden af floden, och Aubiers var redan hans. Den lille Paul växte så att det var en fägnad att se det, och alldenstund hans gudfar aldrig anlände utan att ha fickerna fulla af namnam fattade han för honom stor tillgifvenhet. Då Evrard dagen före sin afresa till Afrika kom för att taga afsked, omfamnade arrendatorn och hans hustru honom gråtande, och den lille tryckte sig med sådan ihärdighet fast intill hans ben, att man hade stor svårighet att rycka honom derifrån. (Forts.)