Göteborgsposten – 30 augusti 1872, sida 1

strålande stjernenätterna, den brännande solen. Han beslöt att förkorta tiden för sin permission; men innan han återvände till Afrika ville han gifva sin gärd åt den längtan som aldrig dör inom merniskohjertat, han ville återse den fläck af jorden der han var född, säga ett sista farväl åt de ställen han så högt älskat. En färd till den trakt, hvilken man som helt ung lemnat och som man sedan ej återsett, är vanligen förenad med ett af åe bittraste gäckerier mennisken kan erfara. Man tycker att man frisk såsom fordom bör åter erfara samma intryck man erfor i lifvets morgon. Man anländer: allt är dystert, allt har en annan färg. De leende fantasibilderna äro förvandlade till afskräckande spöken. Naturen sjelf har förlorat det behag som prydde den. Är detta den stig som fordom var oss så kär att vandra då vi ville drömma bort en stund? Är detta den skog som lånade oss sin skugga och sitt mystiska behag? Ack! det är blott vi som äro förändrade, och den återkomst af hvilken vi hoppats återfå några ögonblicks ungdom har endast tjenat till att öfvertyga oss om huru arm vår tillvaro är. Detta blef ej förhållandet ted Evrard. Denne krigare hade förblifvit ung. Ingenting är så välgörande för själens helsa som en smärta hvilken fortlefver; ingenting är mera sundhetsbringande än att tidigt