Göteborgsposten – 29 augusti 1872, sida 1

vicomtesse de Rogariou. Det mottagande jag rönte hos Floras onkel var hjertligt, till och med ömt; han gjöt några tårar öfver sin brors dotters död, och m:me de Rogariou blandade sina med hans; men hvad som var slutadt för mig hade nyss börjat för dem: de hade ernått den lycka de önskat sig. nemligen att få flytta in i ett nytt slott och disponera öfver en stor förmögenhet. Då jag gick ut syntes en vagn vid ingången till parken; jag dolde mig vid en buske för att ej bli sedd, ty jag gret som ett barn. Det var min kusin Legoyen och hans hustru som begåfvo sig till La Marsaulaie i en alldeles ny vagn. Jean bar ordentligt livr och på kaleschens vagnsdörrar tyckte jag mig se någonting som liknade vapen. Naturligtvis behöfde ej m:me Legoyen vara sämre än sin unga syster! De passersde förbi utan att varsebli mig och jag aflägsnade mig. Hade jag velat göra som alla andra och skratta, jag också, åt detta sällsamma barn som man kallade svarta pantern, skulle jag utan tvifvel ha varit Emmas make... Mitt hjerta skulle ej ha varit krossadt, mitt lif ej förfeladt vid den ålder då det utbreder sig som herrligast för andra ... Men i alla fall skulle jag ej vilja utbyta den smärta som förtär mig mot den triviala lycka som de i sin lyx förhärdade rika erfara, hvilka använda