Göteborgsposten – 29 augusti 1872, sida 1

hals under hennes lifstid, och jag kysste med kärleksfull vördnad dessa dyrbara reliker, från hvilka jag aldrig skulle skilja mig. Korset är af guld, men det är ändock ett kors, det vill säga lidandets och undergifvenhetens symbol. De dyrbara perlor som uppbära det påminna om lifvets nöjen, luftslott och lysande illusioner; men huru mycket vi än invagga oss i dem under vår pilgrimsfärd här nere, kunna de dock ej befria oss från nödvändigheten att förr eller senare möta smärtan och döden. Lyckliga de som nå målet i god tid, som försvinna från denna verlden under lifvets morgonrodnad! Det var nödvändigt för mig att återvända till La Marsaulaie för att med hr de Rogariou ordna hans enskilda affärer och dem som rörde min stackars Flora. Det var lyckliga menniskor jag der skulle återfinna. Jag lagade så att jag ankom på morgonen för att kunna resa tillbaka samma afton. Ett bref hade förkunnat min ankomst, men utan att på förhand bestämma dagen. Mitt hjerta ville brista vid tanken på att återse detta gamla slott, denna sal i hvilken jag första gången sett henne som jag nu sörjde; men allt var förvandladt; detta dyrbara monument från medeltiden hade nu, ombygdt och hvitrappadt, förlorat hela sin karakter! Allt hade blifvit föryngradt och förskönadt för att behaga Emma, som nu blifvit