Göteborgsposten – 27 augusti 1872, sida 1

så att säga utan fädernesland, i henne fann jag det ideal som jag ofta drömt mig: en ande af ingen fördom bunden, ett bjerta fritt och färdigt att öfverlemna sig utan förbehåll. Med henne kunde jag tillryggalägga min bana genom lifvet på det sätt som öfverensstämde med min böjelse, jag behöfde ej uppoffra mitt oberoende, hon förstod mina instinkter liksom jag uppfattade de naiva utbrotten af hennes lifliga natur. Jag visste att Flora skulle åtnöja sig med ett förtroligt och tillbakadraget lif för oss sjelfva, emedan då hon ej egde några anspråk på att vara vacker, det ej kunde falla henne in att fara bort och beundra andra. I hennes eldiga ögon läste man lätt dessa två ord som stå i nära förbindelse med hvarandra: kärlek, svartsjuka... Kanhända satt onkel Rogarion, besvärad af en nidce som hvarken var van vid klimatet eller lifvet i vårt land, med glädje skulle omfatta tillfället att aflägsna henne från sig. Eftersom han tycktes tro att det varit en täfling mellan honom och mig om Emma borde han ej ställa hinder i vägen för min förening med Flora; hang gjorde det ej heller och jag motsåg den dag då jag ännu en gång skulle kunna sväfva ut på den omätliga oceanen mot långt aflägsna kuster, och detta i förening med en älskad qvinna. Såsom det blifvit öfverenskommet mellan