Göteborgsposten – 27 augusti 1872, sida 1

ken de Rogoriou ... Tillåt mig att äfven framställa mina lyckönskningar till er... Detta yttrades på ett enkelt sätt och i uppriktig ton; vi lemnade hvarandra såsom två vänner hvilka ej ha något att förebrå Big. Emma skulle inträda i den rika och lysande verld som för henne var tilldragande, och jag skulle vända tillbaka till den verld af äfventyr som ännu alltjomt utöfvade samma dragningskraft på mig. Ja det var i en verla af äfventyr jag störtade mig; jag var ej okunnig derom, och ehuru jag hyste en hemlig fruktan tvekade jag ej. Hade ej en två månaders vistelse på La Ribaudaie öfvertygat mig om att jag ej förstod sällskapslifvets fordringar? Af alla de unga flickor jag träffat i Frankrike under mer än ett års uppehåll derstädes, var Emma den vackraste, den hvars behag gjort det lifligaste intrycket på mig, och dock hade jag för henne ingalunda erfarit den lifliga, oemotståndliga passion som ensam kunde fängsla mig. Hon tycktes mig i detta slott under sin systers stränga blickar, likna en af de hjeltinnor i riddarromanerna hvilka äro underkastade inflytandet af en talisman, en talisman som i detta fall beröfvade henne friheten på samma gång den generade min egen; men i Flora, i den unga kreolskan med det fria och okonstlade väsendet, utan föräldrar, utan familj och