Göteborgsposten – 27 augusti 1872, sida 1

ställa de vigtiga inköpen at smycken, schalar och spetsar, och äfven sedan återstod det honom en mängd bestyr på La Marsaulaie! Hvad oss beträffar så tänkte vi ej på något dylikt; vår håg var blott riktad mot att bli förenade med hvarandra genom oupplösliga band. tia dagar efter bröllopet togo vi afsked af Legoyens och vår onkel samt stego om bord på ett fartyg, befraktadt till Manilla; det var en vacker tremastare med ansenlig drägtighet och mycket snabbgående. Vi hade först tänkt att göra denna långa resa med ångbåt, men det tycktes oss angenämare att vid Loireflodens mynning gå om bord på detta stora fartyg, hvars kajuta vi tagit uteslutande för vår räkning; der skulle vi vara ensamma, der skulle det börja för oss, detta förtroliga och innerliga lif som på en bullrande ångbåt, ständigt öfverhopad med passagerare skulle ha blifvit omöjligt. Nordostvinden, kär för de sjöfarande som ämna sig till tropikerna, fyller våra stora segel, och vårt fartyg, liknande en gigantisk svan som klyfver vågen, för oss hastigt bort från de kalla latituderna. På det omätliga hafvet saknade vi allt som utgör det civiliserade lifvets behag, och dock förekom det oss som om vi ingenting saknade. Det aflägsna landet med sina frukter och eina blommor, bullret, nöjena och skådespeleri de stora