Göteborgsposten – 26 augusti 1872, sida 1

och på samma gång smekande den unga flickan, vet ni ej att min onkel älskar er? ... Nå väl! gift er med honom genast; ni skall åter bli rik, ni skall bli min tant. . Oh, hvad jag skall älska er!... Se på mig, Emma, och gråt ej mer. Min onkel skall draga er allesammans ur den här förlägenheten om ni samtycker... I detta ögonblick hade den svarta pantern en sådan öfvertalningstörmåga i tonen, en sådan mildhet i blicken, att den stackars Emma tryckte henne mot sitt bröst och öfverhöljde hennes bruna kind med kyssar. — Hvad ni är god, Flora! ... Ni vill rycka oss ur den afgrund hvari vi störtat, men det låter sig icke göra... — Jag säger er att det är möjligt, återtog Flora helt sakta. Min onkel älskar er; ni vet det nog, eller hur? Kanhända älskar pi honom också? ... Fröken Trågoref tryckte henne hårdare i sina armar för att dämpa hennes indiskreta röst, och jag triumferade öfver att se Floras själ höja sig med sådan glans midt under den stora olyckans förvirring. — Min onkel, käre onkel, återtog. Flora med hänförelse, se då på Emma, se huru hon gråter! Herr Legoyen, det fordras blott ett ord af er för att dessa sköna ögon skola stråla af