Göteborgsposten – 26 augusti 1872, sida 1

satt förklora mig för henne rörande mina resplaner och äfven med anledning af de ord, hon nyss uttalat; men hennes lifliga skaplynne tillät henne ej att lyssna till mina ord, utan hon afbröt mig genast vid början. — Herr Desruzis, jag har en fråga att framställa till er: ha era föräldrar spelat någon roll i den förskräckliga revolution mot h ilken min onkel hyser ett oblidkeligt hat? — Den roll mina föräldrar spelat i revolutionen har varit den af offer, svarade jag. — Gud vare lofrad! utropade hon det sista hindret är borta ni kan nu tala helt djerft med honom. — Om hvad? — höll jag på att säga i mitt hjertas oskuld, men jag hejdade mig och yttrade mig deremot på följande sätt: — Oh, Flora! er godhet är beundransvärd ... Familjen Legoyen har er att tacka för sin valfärd, och jag kommer att stå i skuld hos er för min lycka! ... — Ja, jag kan sannerligen icke med tillgjordheten hos qvinnorna här i landet... De låtsa alltid som om de icke ville hvad de önska; det blef nödvändigt att jag gjorde slag i saken ... Och ni sjelf, min herre, ni skulle resa, sade ni, hvart, om jag får fråga? ... Ni förtjenade att man sade till er: Lycklig resa!... —