Göteborgsposten – 26 augusti 1872, sida 1

närmade sig min kusin Legoyen som förde handen till pannan och fortsatte sina kalkyler. — Herr vicomte, sade slutligen affärsmannen, det återstår mig ännu några fartyg, hvilkas nödtvungna försäljning ej skulle gifva mig mer än tredjedelen af deras värde; om jag kan behålla dem och låta förse dem med ny utrustning, skola spillrorna af min förmögenhet rädda mig från fullkomlig ruin... — Ser ni det! utropade Flora, allt är ej förloradt!... Omfamna mig då, madame Legoyen. Detta slott, denna park, dessa gods som ni tyckte glida er ur händerna skola icke tagas ifrån er... Saken är afgjord, eller hur min onkel? Herr de Rogariou skulle ha föredragit att för kontanta penningar inköpa La Ribaudaies vackra gods, som revolutionen beröfvat honom. Emellertid förkastade han ej det tillfälle som erbjöd sig för honom att rädda fröken Trägorefs hemgift och anförtro sina kapitaler i händerna på en köpman af erkänd redlighet. Han inneslöt sig med herr Legoyen och hans hustru i ett kabinett beläget i första våningen af slottet, och der öfverlade de alla tre. Emma, som var uttröttad af alla de sinnesrörelser hon erfarit, tryckte ännu en gång den svarta pantern mot sitt bröst och drog sig tillbaka. Efter att ka blifvit ensam med Flora, erfor jag behofvet