Göteborgsposten – 24 augusti 1872, sida 2

IlIvarjehanda. En 342:årig trana. I det senaste häftet af dansk -Tidskritt sor populaire Fremstillinger at Naturvidenskaben läses bl. a. följande: På egendomen Christingeholm, i närheten af Nyköping i Sverige och tillhörig enkegrefvinnan Louise Wachtmeister, f. de Geer, tanns ännu i Februari en trana, som vistats på godset och förtjenar att omtalas för sin höga ålder. Under sommaren 1833 fångades hon som unge på en af de stora mossarne i Nerike, hvarest tranor kläcka nästan hvarje år. Sedan hennes vingar blifvit något afklippta har hon ständigt haft lof att gå lös i gården vid Christinseholm, undantagande om vintern, då hon haft ett uppvärmdt rum för sig sjelf. För alla som måste passera förbi gården var hon, isynnerhet i unga dagar, mycket obehaglig, i det hon ogerna underlät att anfalla samt med sitt starka och spetsiga näbb bastant hacka enhvar, som ej förstod att med tillbjelp af en dugtig käpp sätta sig i respekt. Hon var isynnerhet genast färdig att fatta ovilja mot främlingar; när någon, som misshagade henne, gick in i trädgården, kunde hon timtals gå utanför på post för att till slut få det nöjet att ge sin förbittring lutt i ett vansinnigt anfall. Den enda hon visat någon tillgifvenhet är hennes matmoder och henne var hon också trogen som en hund. Sin glädje brukade hon uttrycka genom ett eget slags dans, som var rätt lustig att åskåda; hon flög då öfver gården i full fart, gjorde derpå en piruett och kom så tillbaka under många krumsprång och småroliga hopp. Hennes gång var mycket gravitetisk och afmätt; då hon gick och rufvade på ett anfall, skred hon tram och tillbaka med bortvändt hufvud, men närmade sig omärkligt, anföll med blixtens hastighet och gaf sin fiende ett dugtigt nyp. Hennes föda bestod mest af bröd och potates, men hon åt för öfrigt nästan hvad som helst; om vårarne hade hon sin lust i att rota i trädgårdssängarne och hacka nyplanterade växter. På våren och hösten, då tranorna komma och då de packa in var hon orolig och besvarade deras skrik. Några gånger hade hon lockat några kamrater till sig vid den förbiflytande ån, men de öfvergåfvo henne snart. Sitt skarpa och obehagliga skrik lät hon höra, så ofta klockan ringde till arbete eller då hon blef retad. Sådan är denna ålderstigna fågels biografi i den danska tidskriften. Måhända är det dock med henne som med Potisars hustru att — hon lefver ännu. Giulia Bennati, den unga och täcka sängerskan, som vår allmänhet torde erinra sig från senaste italienska operaperioden härstädes, har på sista tiden, ehuru ursprungligen infödd belgiska, hvars verkliga namn är Benoit, försökt att uppträda som tysk sångerska. Först försökte hon, utan framgång, sina krafter på Wiens hofoperateater och nu senast har hon uppträdt å Carlteatern i samma stad som Galathoa i Snyongs bekanta onerett EPn stänga (no