Göteborgsposten – 23 augusti 1872, sida 1

tydligt värde. Tala; vill ni i mig se en vän, vill ni ha mig till er kompanjon? — Kan en hanvdlande som förlorat allt associera sig med någon i sin ruin? svarade hr Legoyen. Sedan jag gjort mina utbetslningar, skall jag ha så obetydliga tillgångar att förfoga öfver, ett det blir mig omöjligt företaga någonting. — I sådant fall bör ni afstå från handeln och lefva i lugn på landet ... Ni skall ej lemna detta slott, ni skall ej lemna La Ribaudales mark. Nej, säger jeg, skuka ej misstroget på hufvudet, ni skall qvarstanna bär. Säg mig hvad La Ribaudaie kostar, jag skall betala det kontant, det skall tillhöra mig; era fordringsegare få lyfta beloppet, och ni kan stanna qvar här i lugn. Ingen skall veta hvad som försiggått, och det blir först efter er död som mina arfvingar skola träda i besittning af ert gods. Hr Legoyen höll ögonen nerslagna utan att svara. Han kunde ej göra sig förtrogen med tanken på att bebo slottet utan att vara egare dertill. — Ert anbud är frikostigt, hr vicomte, återtog han efter några minuters tystnad; men jag antager det icke. Om mitt gods anstår er, är jag färdig att sälja det till er, och min olycka skall ha varit anledningen till ert åter