den gigantiska operationen så mycket skarpare i förgrunden. Den kapitalmarknad, som förklarat sig beredd att ställa 44 milliarder fres till Frankrikes förfogande, utgör ej något jungfruligt fält. Den har framsodt foster på foster och bland dessa, synnerligast på senaste tiden, också ätskilliga missfoster. Dess alstrande förmåga kan sålunda ej gerna — man kan redan häraf sluta dertill — stå på höjden af zenith. Och likväl — hvad är det ej för en skapelse, som det europeiska kapitalet i dessa dagar framalstrat? 44 milliarder! Visserligen äro vi vande att isynnerhet sedan den tid då den franska krigsskadeersättningens summa blef fastställd, ofta räkna med milliarder der, hvarest fordom millioner varit bruklige. Men ändå vill tanken svindla när han söker för sig göra redo hvad ett dylikt belopp i verkligligheten innebär. Det kan betviflas om en sådan samma som den ifrågavarande i reda mynt finnes till i verlden. Säkert är att den åtminstone ej finnes i Europa. Det belopp i klingande valuta, hvilket f. n. förvaras i Europas alla banker, beräknas utgöra ungefär 31 å 4 milliarder fres. Om man nu vill anslå beloppet at det utom bankerna bland alliänheten cirkulerande myntet till 8 å 84 milliarder — hvilket snarare vore för högt än för lågt — får man en totalsumma af 12 milliarder. Skulle nu de 144 2, hvilka subskribenterna å lånet egde att vid teckningen erlägga, blifvit inbetalde i mynt och ej såsom till stor del skett i värdepapper, så hade dessa kautionsprocent representerat en metallisk tillgång af mer än 6 milliarder d. v. s. nära dubbelt af bankernas förråd och jemnt hälften af det belopp, hvilket, enligt ofvanstående beräkning, förefinnes inom vår verldsdel. Det ligger således i öppen dager att Europas kapitalmarknad ej varit i stånd att fullgöra sitt erbjudande, ifall detta i hela dess utsträckning blifvit accepteradt. Ser man åter på låntagaren, så är det visserligen en sanning att Frankrike måste, i trots af de stora politiska och ekonomiska olyckor som nyligen drabbat landet, fortfarande anses som ett rikt land Innan senaste kriget utbröt egde franska banken en metallisk valuta af 1300 millioner fres d. v. 8. lika mycket som Englands, Preussens och Österrikes nationalbanker då tillsammans innehade. Bekant är för öfrigt att i intet annat land beloppet af det bland folket cirkulerande myntet är så stort som just der. Men penningar utgöra blott en ringa del af ett lands rikedom och riktar man betraktelsen på de öfriga beståndsdelarne i nationalförmögenheten, så blir domslutet kanske ej fullt så förmånligt. År 1851 uppskattades värdet af all fast egendom i Frankrike till 832 milliarder fres. Detta har naturligtvis betydligt stigit under de sedan dess förflutna tjugo åren, ty ingen torde förneka att allmänna välmågan tilltagit under Napoleons regering. Men denna förökning motsvaras å andra sidan af en liknande förlust, uerigenom att Elsas-Lothringen afträdts till Tyskland eller att ett landområde på 275 geogr. qvadratmil gått för Frankrike förloradt. Resultatet blir sålunda att man ej heller numera kan uppskatta fastighetsvärdet till högre siffra än ofvan angifvits. Åttiotre och tre-fjerdedels milliarder äro nu visserligen en ofantlig summa, men man måste ställa den vid sidan af en annan faktor: statsskulden. Antager man att denna utgjorde innan kriget mellan 13 och 14 milliarder, så torde det vara lågt beräknadt när man fastställer dess nuv. siffra något öfver 20 milliarder. Krigsskadeersättningen till Tyskland, de af Frankrike sjelf för krigets utförande upptagne lån, skulden till banken, utgifterna för återställandet af härens materiel och förstörd statsegendom, ersättningen till kommuner, som betydligt lidit genom kontributioner och annan krigsskada — allt detta uppgår säkerligen vida öfver 7 milliarder. Statens gäld belöper sig således till mer än en fjerdedel af den fasta egendomens värde inom hela landet. Källan till det franska folkets rikedom torde också mera ligga i vissa personliga egenskaper, som äro individen medfödde och genom uppfostran än vidare utvecklade — sparsamhetsdrift, smaksinne m. m. — än i såärskilta företräden hos Frankrikes jord. Naturen har gifvit detta land möjlighet att inom sig upprätta en mångfald af lönande produktionsgrenar, men hon har ej förlänat detsamma något naturligt monopol, säsom England f. ex. eger i sina kolgrufvor, hvilka i nödens stund kunna tillstädja sistnämnda land att å andra nationers bekostnad utkräfva en extrapremie för att bota de inhemska finansernas refvor. I alla länder står det ekonomiska tillståndet i nära samband med det politiska och beror i icke ringa grad af detsamma. Af de skäl, som ofvan antydts, måste detta synnerligen vara fallet i Frankrike. Sparsamhetsdriften skulle slappna om dess med möda åstadkomna resultat jemnt förstördes af utländska krig eller inbördes strider; fulländningen i det industriella arbetet skulle minskas, om den intelligente arbetarens håg leddes uteslutande hän till politiskt eller socialt käbbel. Men huru är det i sädant hänseende bestäldt med Frankrike? Hafva vi icke här funnit dess mest sårbara sida? Om den gamle man, hvilken nu står i spetsen för Frankrikes regering och hvars person är för Frankrike och verlden af en sådan vigt, att telegrafen dagligen förkunnar äfven de obetydligaste ändringar i hans helsotillständ, snart en dag måste vandra den väg, hvilken är oss alla beskärd att vandra, om dödsengeln skulle afhugga en lifstråd, hvars motståndskraft helt naturligt ej kan vara vidare stark — hvad skulle då ske? Visst är att status qvo, den konservativa republiken, Thiers republik, ej länge skulle kunna upprätthållas. Statsvagnen skulle antingen länkas in i de orleanistiska bjulspåren med fara att förirra sig i legitimitetens afkrokar eller ock skulle dess ledning öfvertagas af Gambetta för att på den radikala republikens lutande plan störta ned i socialrepublikens afgrund, hvarifrån det törhända sedan blefve Napoleonismens uppgift att söka uppdraga densamma. Nyssnämnde politiska sida i transaktionen måste