bert; se här huru man uppför sig då man har lefnadsvett! Jag hade snart beslutat att lemna La Ribaudaie före sommarens slut; men det kostade så mycket på mig att säga Flora ett evigt farväl, att jag qvarstannade, uppskjutande min afresa från den ena veckan till den andra. Ju längre jag uppsköt desto svårare blef det för mig att taga ett parti; kan hända var det till och med försent. Då Flora kom till La Ribaudaie med sin onkel, isolerade vi oss i en verld för sig; hvad vi sade intresserade ingen, och vi blefvo likgiltiga för hvad som sades omkring oss. Man skrattade åt hvad man kallade vår barnslighet, liksom om all konversation som ej rör sig omkring lifvets verklighet icke skulle kunna vara annet än värdelöst pladder. Det är sannt att våra samtal något liknade svalans flykt: oregelbundna banor, snabba svängningar och evolutioner under gladt qvitter. Dessa samtal förekommo mig aldrig ledsamma, och dock hade Floras uppfostran blifvit mycket försummad ; hon visste föga af hvad man får inhemta ur böcker. Deremot hände det aldrig att denna okunniga kreolska lät undfalla sig några af de utnötta fraser som äro rätt vanliga hos äfven de bäst uppfostrade flickor. (Forts.)