hvartenda ljus i den lilla staden släcktes: de fromma själarne sofvo. Iföljd af den oerhörda hettan hade jag dragit sram min säng till det öppna sönstret af det lilla vindsrum jag beboddo och hade snart, äfven jag, lugnt slumrat in. Vid midnattstiden väcktes jag af ett darrande, blåblekt sken, hvilket öfvergöt mitt anlete och under det jag yrvaken gnuggade mig i ögonen, förnam jag ett aflägset, hemskt buller. Nyfiken blickade jag öfver takåsarne upp mot himmelen och för mina häpna blickar upprullade sig nu en tafla, hvartill jag först på senare åren skådat ett motstycke och detta en gång i Mexikanska viken. Långt i fjerran rakt öfver strömmen, der horisonten sammanfaller med bergsryggen på andra stranden uppflammade en blåaktig blixtstråle, beledsagade af ett doft, aflägset dunder. Dess taggiga strimma lopp från söder till nord, och då dess genomträngande ljus med korta mellanskof åter blixtrade fram, upplystes den blekblå atmosferen som af ett dystert, spöklikt månsken. Ljusstrimmorna vidgade sig vid hvarje nytt uppflammande och i samma mån tilltog åskdundret i styrka. Ju närmare ovädret kom staden, desto mera intensiva blefvo ljuseffekterna; för att icke bländas nödgades jag ovilkorligen att några sekun der tillsluta ögonen och då jag åter blickade upp, såg det, vid ljungeldarnes korsande sken, ut som om hela firmamentet stått i ljusan låga. Det var ett rysligt skönt skådespel. Men nu hade de dånande åskslagen, hvilka i den trånga klippdalen framkallade ett fruktansvärdt eko, ryckt hela befolkningen ur sömnens armar. Då de arma menniskorna med dödsbleka anleten blefvo vittnen till det skräckinjagande skådespelet, uppförde de sig så, att man nästan kunde frukta det de mistat förståndet. Verlden förgås, tjöt man från de öppna fönsterna. Qvinnor kommo utrusande i blotta linnet, efter att ha ryckt barnen ur deras sängar och flyktade badande i tårar in till nästa granne, der samma hopplösa förtviflan rådde; andra blefvo som förstenade stående på gatorna eller sjönko ned på sina knän, mekaniskt framstammande en bön; här och der ilade ett förskräckt barn i bara nattlinnet genom de trånga gatorna och sökte gråtande efter sin försvunna moder. Nästan ingenstädes hade man tändt ljus. Denna kaotiska förvirring växte sekund efter sekund, ända tills stadspastorn under oupphörliga rop af: till kyrkan! till kyrkan! blef synlig och med oerhördt besvär banade sig väg genom den upprörda mängden. Räddningens engel hade, tyckte man, infunnit sig; redan strömmade en skara af halfnakna qvinnor och barn efter den andliges fladdrande kaftan, då ett fruktansvärdt åskslag, åtföljdt af en stormvind, hvilken slungade ett regn af takpannor och lösryckta bjelkar öfver gatorna, plötsligt skingrade den redlösa folkmassan. Hvem som kunde rädda sig flyktade genom de öppna dörrarne in i husen och endast de gråtande barnen sträckte sina små armar mot höjden, skriande om hjelp, ända tills en räddande hand ryckte dem öfver tröskeln in i den osäkra fristaden. Djup natt inträdde, och endast stormens brus hördes, derpå följde en dånande skräll. Stormen hade fattat i det färdiga taket på ett nybygdt hus, i ett nu rifvit af det och törströdt dess spillror i luften. Då ändtligen stormens tjut förstummats, var det som om på en gång alla himlens skyar slitits i tu. Det var ej längre ett regn, som smattrade mot föasterrutorna, det var en syndaflod! Vattenmassorna brusade genom de trånga gatorna med kraften bos en vild skogsforss och kastade sorlande sina kaskader ner i källrarne; snart svällde floden allt högre och högre och med henne åskådarnes ångest. Gråt, stönanden, jämmerskri, framträngde ur alla hus, det var i sanning en afgrundskonsert ... Men alltiog här i verlden har en öfvergång, så äfven regnet. Långsamt utsinade gatufloderna, de uppskakades veklagan försetummades och plötsligt bröt morgonsolen fram ur de sönderslitna molnen samt dansade skälmaktigt och fryntligt leende öfver taken liksom ville hon säga: Nå, hur tycker ni, att ni mår, ni narraktiga menniskobarn ! Under loppet af de följande dagarne erfor man, att flera qvinnor af förskräckelsen blifvit behäftade med momentant vansinne, att ett litet barn blifvit ihjälslaget af en nedfallande tegelpanna och ett annat angripits af ett epileptiskt slaganfall; många andra lyckönskade sig öfver att ha undsluppit med några skråmor och bulnader eller att endast ha blifvit genomgående förkylda. Ännu under loppet af samma vecka anlände från Coblenz till den lilla staden tre jesuitersäder och deras anförare, en ärevördig pater, förklarade att man endast lyckats afvända den hotande katastrofen genom deras ordens messor och den helige Loyolas förböner. Och så begaf det sig att summor i tusental strömmade in i de knipsluga fädernas offerkistor ... Nu undra vi endast, om det äfven i år varit den helige Ignatii Loyolas krastiga för