riou en titel, och min kusin Legoyen var mycket smickrad af att ha kuutit bekantskap med en vicomte. När slottsherrn på La Marsaulaio anlände till slottet La Ribaudie i sin vapenbeprydda kalesch, för hvilken en lakej i grannt lirr öppnade porten, då utbredde sig ett småleende af belåtenhet och högmod på m:me Logoyens och hennes systers läppar. Hr de Rogarious stjerna höjde sig således vid horisonten i samma mån som min sjönk, och min rival var ingalunda den siste som märkte det. Mycket verldserfaren och begåfvad med den skarpsynthet som är ett värn mot bedrägliga illusioner, hade Floras onkel anat min oerfarenhet och förstått den hemliga sympati som drog mig mot hans nicce. Det hade lika litet undgått hans uppmärksamhet att denna symdati förargade m:me Legoyen och aflägsnade mig från hennes syster. Jag kunde ej utgöra ett allvarsamt under för hans planer; för att att intaga den plats jag ej förstod att bibehålla var det tillräckligt för honom att helt sakta stöta mig på armbågen och låta mig samtala så mycket jag ville med hans nidce. Den vigt hr De Rogarieu förvärfvade i m:me Legoyens och hennes systers ögon var mig oangenäm; genom att mottaga honom på ett så utmärkt sätt som hon gjorde, tycktes min kusin vilja säga till mig: Ni är ej annat än en narr, Al