och säger: en och en är två; tager sedan penningarne från hufvudet, lägger äfven dem i venstra handen och säger: två och tre är fem, glömmes ej af räknemän. 4. Om barnet, då det sålunda blifvit utrustadt med förmåga att lätt kunna läsa, skrifra och räkna, icke må få skalligt hufvud, huru hög dess ålder än må blifva, skall följande iakttagas: Gudmodren tager med venstra handen tre härlockar på barnets hufvud och säger: Harlock, hvit eller svart, tiden går; håll dig fast intill min bår. 5. Om man vill förekomma bölder och annan värk hos barnet bör man lägga dess venstra hand full med tunn deg af ärtmjöl och sedan sakta hopkrama barnets hand, så att det mesta kryper ut genom fingrarne; härigenom förekommes alla varbildningar i kroppen. 6. Om modern under hafvandetillständet varit närvarande då kreatur slagtats, kan barnet häraf få fallaudesot; men detta förekommes, om man af en härfstol tager nio olakade trådar och genom desamma träder barnet tre gånger samt derefter uppbränner trådarne. 7. Om modern under nyssnämnda tillstånd gått öfver en kulifallen gärdesgård kan barnet häraf få stort men; men dej onda följderna kunna förekommas, om gudmodren tager barnet med sig och håller det från en gärdesgård nästintill ett stafverpar, som är förenadt med fyra hankar samt afhugger ett af dessa par. 8. Det är äfven af vigt att barnet får goda tänder och hvartill det förbjelpes derigenom att gudmodern med barnet isin famn sätter sig på en jordfast sten och gnager på en hård brödbit och hvarunder hon säger till barnet: Måtte dina tänder sitta fast som mina händer! 9. Många menniskor hatva fula läten under det de sofva. Detta kan förekomma derigenom, att man låter barnet ligga en kort stund på ett svinläger, der stora, grymtande svin plåga ligga. och deretter bör man hålla barnet öfver en slipsten medan den kringvrides tre eller nio gåvger; men det måste vara öfver en sådan sten, som under kringvridningen gifver ljud ifrån sig. 10. Menni-kor kunna lätt hisna då de komma högt upp i lutten, men äfven detta kan förekommas om man bär barnet upp på ett tak och låter det haärifrån se ned åt jorden. Man kan lampligast välja ett svinhustak till att uppstiga på, emedan ett sådant är lågt. 11. Föräldrar hafva ofta stora bekymmer att deras barn skola drunkna då de bo nära intill vatten. Man kan dock göra så med barnen att de aldrig drunkna. Gudmodern skall då först väl omlinda barnet och sedan nedsänka det till vattenytan i en brunn och härvid säga: Drunkna aldrig kära barn, fastna ej i sjöfrunsgarn; ty i Neckens sal finns blott svåra qval. 12. För att förekomma snufva hos barnet under hela dess lefnad bör man gifva någon ung person en pris snus och då han härefter nyser bör han vara ansigte mot ansigte med barnet. Gudmodren skall då säga till barnet: Prosis,snufva skall dig icke plåga, men för alltid från dig tåga. Dylika fuoder göra stor effekt på den oupplysta hopen, fastän de för andra ej en gång äro värda — en pris snus. Hur ver det? Var det icke den 12:e d:s, som jorden skulle förgås, tack vare prof. Plantamours komet? Helt säkert erinrar ni er ännu det praktfulla åskväder, som natten före den bebådade olycksdagen rasade äfven i våra trakter. Kan man väl betvifla, att icke i den natten vidskepelsen spelade en vigtig roll, att icke mången klentrogen vid dess majestätiska dunder föreställde sig att skapelsens hörn inom kort skulle störta tillsammans! I de katolska länderna, der jesuitismen bland sina mäktigaste bundsförvandter just räknar den på djup okunnighet grundade vidskepelsen lära isynnerhet sinnena under den tiden varit i högsta grad upprörda. Särskildt var detta förhållandet i Österrike, och landets tidningar ionehålla derom en mängd tragikomiska detaljer. En följetonist i en Wienertidning begagnar tillfället att erinra om hurusom för just aderton år sedan en liknande spådom satte hela landet i rörelse. Ea nunna i den goda staden Trier — namnet på denna kristna Kassandra har under tidernas lopp hunnit förgätas — hade i drömmen haft en uppenbarelse afden heliga jungfrun, som förutsagt henne att verlden skulle förgås d. 13 påföljande Augusti. Profetian spred sig omkring landet med blixtens hastighet och alla rätttrognas själar grepos af en onämnbar fasa. Bilden af den heliga jungfrun i Triers gamla katedral, hvari, som bekaut, den katolska kultens dyrbaraste relik, den heliga rocken, förvaras, begåfvades med flera dyrbara klädningar och smycken än den mest firade dansös. Kyrkorna voro fulla af andäktigt bedjande och klosterkassorna öfversvämmades med donationer från ångerköpta syndare, för hvilka denna verldens håfvor numera förlorat allt behag. Förtäljaren, som i en aflägsen landsbygd var ögonvittne till dagarnes händelser, skildrar dem på följande lifliga sätt: Samma dag den märkliga händelsen skulle tima befann jag mig i den lilla urgamla staden X., som likt ett örnnäste ligger inklämd mellan skyhöga klippor. På morgonen uppsteg solen på en alldeles molnfri himmel, och hennes strålar blefvo snart brännande heta. Vid middagstiden hade hettan antagit en nästan outhärdlig karakter. De trånga gatorna erbjödo skugga, men ingen svalka, likt en glödhet skifva tycktes solen hänga öfver staden. Till och med de mest förstockade tviflare, som hittills tappert förjagat fruktans gnagande matk ur sina bröst, började så småningom känna en viss, obetvinglig oro uppspira. De rättrogna lågo redan sedan dagens inbrott knäböjande i kyrkorna och tiggde om en salig bädanärd. Märkvärdigt nog sänkte sig natten öfver stadens brännande bustak, utan att profetian gick i fullbordan. Verlden stod ännu oskadad på sina grundvalar. Med en suck af tillfredsställese begåfvo sig de bedjande till sängs och den oerhörda själsspänning. hvari de un