vit utvidgad ända fram tiil slottet; man skall snart ej längre kunna känna igen La Masaulaie. Det är en mängd arbetare i parken ; allt håller på att förändras. — Ni hör, Albert, återtog m:me Legoyen; om någon far till Manilla i vinter, så blir det säkert ej slottsherrn på La Marsaulaie. M:mo Legoyens ord voro endast en gåta, mycket svår att förstå. Från den stunden behandlade hon mig såsom sin mans kusin, ingenting vidare. Inom några veckor fann jag att min ställning i huset blifvit betydligt underlägsen. Min tafatthet, min oförmåga att tala och handla på samma sätt som andra menniskor hade förvånat, sedan sårat henne; hr de Rogariou hade kommit och gjort det öfriga. Besluten att återinträda i det civiliserade lifvet som ett oguustigt öde tvungit honom att öfvergifva under lång tid, ville han ingå en förbindelse i sin födelsebygd. Emma behagade honom, han gjorde henne sin kur såsom en väluppfostrad man, som räknar på sitt goda sätt och goda utseende för att lyckas. Hans långa vistelse i främmande land gaf honom en viss öfverlägsenhet, hvaraf han visste draga fördel; hans något affekterade skygghet under de första dagarne hade sannolikt endast varit ett medel för att väckanyfikenhet och ådraga sig uppmärksamhet. Dessutom egde hr de Roga