Frän Utlandet. För den europeiska arbetsklassen börjar ett moln att stiga upp i östern, hvilket den icke torde böra lemna ouppmärksammadt vid dess nu på flere håll allt mera stigande anspråk. Detta moln har redan hotat i flere tusen år, men nalkas nu till sist och har redan visat sig i många trakter, der det väntades lika litet som här i Europa. Detta moln är den ofantliga reservoir för mensklig flit och skicklighet, som under tidernas lopp hopats i Kina och på Japan och hvilken nu sprängt sina dammar samt börjar öfversvämma jorden. För fyratio år sedan sporde endast den med liflig inbillningskraft försedde, huruvida vi skulle någonsin genombryta den kinesiska fördomens stora mur och komma in i det landet. Kanske om tusende år, tänkte man. Föga kunde man föreställa sig, att året 1872 skulle se kinesiska arbetsre syssla fritt och obehindradt på Stilla och Atlantiska hafvens kust, i Vestindien och i sjelfva hjertat af Englands australiska kolonier. Under närvarande tid af snabbt framåtskridande finnes det icke en fläck i hela verlden, som kan anse sig säker för inträngande af stillsamma, nyktra, verksamma och driftiga kineser. Hvart deras jonker eller österns dåliga utvandrarefartyg kan föra dem, der utföra de allt det grofva arbete och de små yrken, som Eaglands driftiga kolonister utfört, de dika, hacka, vattna och grätva i jorden, de odla vegetabilier och ordna dem till försäljning, de snickra och bygga trähus i hvilken-skala som helst, ifrån blockhuset till den kristna kyrkan, tabernakler, magasinet, baracken eller teatern. Men de äro förhatligast i de europeiska och amerikanska arbetarnes ögon, derför att de bjuda under honom; de arbeta länge, de berusa sig icke och de hopspara små förmögenheter, hvilka de tänka föra med sig tillbaka till hustru och barn i blomsterlandet. Alla möjliga tillvitelser utslungas emot dem, men det enda, man kan med bestämdhet. påstå, är, att de äro fi tiga, fredliga, enkla i sina vanor och i allmänhet hederliga och ärliga. Nu torde man kanske anmärka, att det skall ännu dröja länge, innan kinesen skall börja invandra i Europa. Men frågan om rummet spelar i våra dagar ej mera någon sådan roll som förr. Kinesen kan slå den europeiske arbetaren på dennes marknad, utan att ens sjelf behöfva lemna sina egna kuster. Så t. ex. har en krigsångare om 2700 tons alldeles nyss bygts i Shanghai helt och hållet af kiaesiska arbetare under ledning af blott fyra europeer. Detsamma kan göras i Japan. Befolkningen i dessa båda länder är af naturen så läraktig och skicklig, och den uttör så stadigt och flitigt sitt arbete, att det är otvifvelaktigt, att de kunva med framgång täfla inom många industrigrenar på den europeiske arbetarens marknad. De ha kol och jern. Ingenting hindrar dem ifrån att bli engelsmännens rivaler öfver hela östern, södra hemisferen och Stilla Hafvets kuster — ingenting annat än kapital, företagsamhet och skicklighet; men sådana saker äro ej bundna vid någon bestämd fläck. Om man hotar kapitalisten med, att man vill dela hans egendom emellan många, skall han föra den bort till en plats, som är säker, om den också är aflägsen. Hota snillet och talangen med, att de helt enkelt skola bli massans slafvar och aldrig få, bvad de kunna kalla sitt eget, och de skola flykta till jordens yttersta gränser, om det är nödigt, för att sålunda undslippa ett hjertlöst slafveri. Om arbetsklassen i de olika europeiska länderna icke vaktar sig, kan den lätt förjaga alla elementorna för rikedom och välstånd, förutom arbete och handskicklighet, till aflägsna trakter, der arbete och handskicklighet kunna erhållas till hvilken qvantitet som helst. Det finnes verkligen icke något skäl, hvarför icke en man skulle kunna i morgon afsegla med några skickliga kamrater, lämpliga verktyg och erforderliga kapitaler, antingen till Kina eller Japan, och der sätta upp en fabrik, hvilken han under mera gynsamma förhållanden heldre skulle velat ha i gång der