Göteborgsposten – 22 augusti 1872, sida 1

Trägoref mot mig sina blå ögon och svarade med en viss sinnesrörelse: — Hr Albert Desruzis är mycket r romantisk, min herre; han tycker om allt som är sällsamt och utländskt. Vi gingo in i matsalen der förfriskningarne voro anordnade. — Nå väl, fortfor hr de Rogariou, se det är just en yttring af den själens vildhet hvarom jag nyss talade. Herr Desruzis är född i Frankrike, han har blifvit uppfostrad der, men hans instinkter draga honom bort till aflägsna länder. Och vet ni hvarföre? Jo, just emedan ingen allvarlig sysselsättning funnits för honom, som kunnat återhälla hans fatasis fria flykt! Ej sanut, hr Desruzis? — Jag erkänner att jag föredrager poesien fromför verkligheten, svarade jag med någon köld. Hvad är det för ondt deri? — Det kan ej skada någon, återtog hr de Rogariou. Jag tadlar er ej, jag blott antyder huru ni sträfvar mot det ideala. För öfrigt ha vi alla våra drömmar, våra luftslott. Min dröm bar varit att återupprätta min förstörda förmögenhet samt komma tillbaka för att bebo mina förfäders slott, och för att realisera dendrömmen har jag måst döma mig sjelf till en långvarig landsflykt, — Hvilken ju ieke ännu är tilländalupen?