Göteborgsposten – 22 augusti 1872, sida 1

ner då min kusin m:me Legoyen sakta slog mig på axeln. — Vet ni, Albert, att denne hr de Rogariou är en högst angenäm person? sade hon. — Jag har aldrig påstått motsatsen, svarade jag. — Åh, min syster, hvad vi misstogo oss! sade Emma. Han her verkligen ett ytterst dietingueradt sätt... Han måste ega en ofantlig förmögenhet der borta... Och dertill nämnde hon ju något om familjevapen, den lilla niöcen? — Ja, men han talade ej om något sådant, svarade m:me Legoyen, dertill är han allt för grannlaga. Med henne är det en annan sak. .. Dock måste jag erkänna att hon vissde sig ganska älskvärd då vi samtalade, hon och jag, det fattas henne hvarken behag eller qvickhet .då hon vill... Denna gång visade svarta pantern den mest sammetslena tass. .. — Jaså, herr Desruzis, afbröt fröken Tråögoref, ni skall således göra en resa till Manilla med henne? ... — Bevars väl! svarade jag likgiltigt, donna Flora talade med mig om sitt land, som hon mycket berömde och som äfven förtjenar allt beröm, då hon derunder fann att en resa till Manilla ej var af den besksffenhet att den kunde afskräcka en person sem länge varit ute på