Göteborgsposten – 22 augusti 1872, sida 1

gjort så olika intryck på oss. Jag var litet ond på hr de Rogariou för den förtroliga ton han tillåtit sig emot mig. Hvem hade bedt honom om att definiera min karakter, mina instinkter? Utan tvifvel kände han lifvet bättre än jag: den föregifne vilden hade en verldsorfarenhet som om han tillbragt hela sin ungdom i Paris. Det var sannolikt hans begär att visa sig för dessa damer i sitt verkliga ljus som förmått honom att antaga den obesvärade ton, hvaröfver jag kände mig stött. Det tycktes mig att min ställöing på La Ribaudaie skulle komma betydligt i skuggan genom uppträdandet af denne herre, som beslutat sig tör att slå sig ner i närheten af familjen Legoyen med all den vigt hans rang och förmögenhet skänkte honom; men innan hans definitiva bosättning på La Marsaulaie skulle ega rum, framskymtade för mig den der föreslagna resan till Manilla. Det var ett förslag som verk igen bragte mig i stor förlägenhet. Hvarföre hade hr de Rogariou förrådt hemligheten af mitt samtal med hans nice? ... Trots de chimeriska drömmar som han med ett visst sken af sannolikhet tillskref mig, hade jag ej officielt anhållit om mitt afsked såsom pretendent till fröken Tregorefs hand. Så långt hade jag kommit i mina reflexio