Göteborgsposten – 21 augusti 1872, sida 2

gå och möta slottsherren på La Marsaulaie.. — Och hans höga nicce, tillade fröken Tråögoref. Se herr Albert har redan fattat sin käpp och hatt för att gå ut och mottaga hidalgon och den lilla svarta pontern... — Tyst! yttrade m:me Legoyen, det är då som fört oss till dem, och det är således äfven du som får åtaga dig ansvaret för deras besök. ij Vi stego utför slottstrappan. Herr de Rogariou och hans nisce voro ännu långt borta, men ändock tyckte vi oss på deras utseende knappt i dem vilja igenkänna de personer vi träffat på La Marsaulaie. Ju närmare de kommo desto mer tilltog vår förvåning, och när vi ej befunno oss på mer än tjugo fots afstånd från våra gäster; yttrade fröken Tregoref helt sakta till ein syster: — Är det verkligen de Rogariou och hans nigca? — Förhållandet var nemligen det att slottsherren på La Marsaulaie ur sitt yttre fullkomligt utplånat sllt som kunde erinra om den aflägsna ö från hvilken han kommit. Hans Robinsonsskägg var försvunnet, och endast ett par små mustascher återstodo, hvilka ännu mer förhöjde hans hys matta hvithet; rakknifven hade gjort honom åtminstone fem år yngre till utseendet. Hans oklanderliga hållning gaf ho