Göteborgsposten – 21 augusti 1872, sida 2

sunder de lätta fraserna i dessa samtal uttryck som vigd från hjertat. Vi hade återtagit vårt favoritämne, de tropiska länderna med deras yppiga vegetation. — Ah, don Alberto, utbrast Flora vid ett tillfälle, ni talar om Lima som man kallar qvinnornas paradis; men ni känner ej vår ö, den som man gifvit tillnamnet Spaniens perla! — Ack nej! Jag hade ämnat att resa till Philippinerna. . — Nå väl! fullborda er plan. Hvem hindrar er derifrån? I början af vintern återvända vi dit; följ med oss. Kom till dessa öar, som öfverträffa hvarje annan flick ef jorden i afseende på klimat, naturskönhet och bördig jordmån! ... Res med, besluta er; den som cj sett Manilla har ingenting sett! vi taga vägen genom Medelhafvet och Röda Hafvet; ängbätsresorna gå fort och inom trå månader skola vi vara förflyttade från Loireflodens till Passigs stränder. Sedan donna Flora med stor hastighet uttalat dessa ord, tystnade hon för att invänta mitt svar; men hvad kunde jag väl säga, upprörd och förvirrad som jag var? Hr de Rognriou, som ännu alltjemt underhöll konversationen med fröken Tregoref, kastade en sidoblick på mig. 22