Göteborgsposten – 21 augusti 1872, sida 2

i mina drömmerier, och m:me Legoyens ansigte untog den allvarsamma min som hon gerna affekterade då hon ville synss missnöjd. Fröken Trågoref tillbragte långa stunder vid sitt piano; det är alltid tillflykten för unga flickor som vilja vara för sig sjelfva och ej värdigas semtala. Vi tillbragte således på La Ribaudaie ett temligen tråkigt lif. Harmonien emellen dås rar störd, utan att något tycktes vara förändradt i vår ömsesidiga belägenhet. Dessutom fingo vi förgäfves vänta på kusin Legoyens återkomst. De affärer som nödgat honom begifva sig till Nantes uppehöllo honom der Jängre än jag skulle ha önskat, ty hans öppna hjertlighet och af naturen goda lynne spredo sig åt hela hans omgifning. Vi voro således ensamma på La Ribaulaie, m:me Legoyen, Emma och jag, då vi sem eller sex dagar efter värt något oöfvorlagda besök på La Marsaulaio rid ingången till parken varseblefvo två personer som ej kunde vara några andra än hr de Rogariou och Flora. M:me Legoyen visade en tydlig förvirring och hennes syster antog en min som oroade mig. — Herr Desruzis, sade hon till mig, här komma era vänner, om jag ej bedrar mig. — Nå, vi måste visa oss artiga mot dem. sade m:me Legoyen i dst hon tydligen sökte göra våld på sig sjelf. Kom, Emma, vi böra