Göteborgsposten – 21 augusti 1872, sida 2

— — ——77— ö — Åb, aet var ej detta jag menade, min fröken, återtog herr de Rogariou; det vilda eller sällsamma i drägt är ett intet, som man kan låta försvinna när som helst; men själens vildhet är mera allvarsam och fruktansvärd. Då jag fann att fröken Tregoref inlåtit sig i samtal med den föregifne vilden på La Marsaulaic, hvars ord tycktes intressera henne mycket, tyckte jag att det kunde vara mig tilllätet att få samtala med herr de Rogarious nicce. Jag bekänner att jag brann at lust dertill; men jag hade trott mig böra iskttaga tystnad och undvika att synas allt för ifrig etter ett samtal som naturligtvis skulle föras på spanska och derigenom bli nästan så godt som ett samtal mellan fyra ögon. För öfrigt talade donna Flora med m:me Legoyen och jag aktade mig för att afbryta dem. Den svarta pantern tycktes ha blifvit så tam, att hennes blickar och tonen i hennes röst ej mera skrämde någon. M:me Legoyen lyssnade länge och med nöje på henne; men då hon en gång nödgades aflägsna sig för att vidtaga anordningar för sina gästers uvdfägnande, nalkades jag den unga kreolskan och vi inläto oss omedelbart i ett af dessa samtol på spanska som likna såpbubblor; sedan de upplöst sig i luften, återstår ingenting af dem; men så länge de vara lysa de i alla prismans färgnyanser. Ofta dölja sig