Göteborgsposten – 21 augusti 1872, sida 2

nom utseendet af en parisisk ädling som gjort en utflykt. till landet. Plora bar den renu andalusiska drägten: gul sidenklädning, mantilj af srarta spetsar; i sin lilla handskbeprydda hand bar hon en solfjäder. Onkeln och nidcen närmado sig med värdighet; de hade ett slags revanche att taga. De förbindliga ord som m:mo Legoyen riktade till dem, den öfverraskning fröken Trågoref visade, hennes ifver att visa sig förekommande visade de båda främlingarue den effekt de åstadkommit. Konvrersationen gick till en början något trögt; m:me Legoyen var litet besvärad till följe af sin mans frånvaro hon fruktade på en gdång att brista i artighet mot sina båda gäster och allt för mycket förbinda sig med grannar som för första gången mottogos på slottet La Ribaundaie. — Mina damer, sade herr de Rogariou liksom för att hjelpa min kusin ur sin rade ställning, utan tvifvel ha både min nicce och jag förekommit er högst fantastiska! Men då ni besökte oss i vårt hem befunno vi oss ännu under inflytandet af den tröghet, den försoffning som blir en följd af ett långt vistande i ett tropiskt luftstreck... — Ni hade verkligen ett något vildt utseende, svarade fröken Trägoref med ett småleende.