Göteborgsposten – 21 augusti 1872, sida 2

livarjehanda. Vaccinationens nytta. Direktionen för Londons asyldistrikt har låtit utgifva en berättelse rörande de fall af smittkoppor, hvilka behandlats i dess hospitaler till slutet af sistl. April månad, hvilken berättelse på ett slående sätt bevisar vaccinationens värde och huru nödvändig en ordentlig, periodisk omvaccination kan vara. Af en bland de tabeller som åtfölja berättelsen framgår det, att i två af sjukhusen dödligheten bland de koppsjuka som ej varit vaccinerade uppgått till den fruktansvärda höjden af 47,5 procent, eller nästan en på två; bland de koppsjuka som varit illa vaccinerade var dödligheten 25 procent; bland dem som varit väl vaccinerade och på hvilka ett enda godt märke syntes utgjorde dödligheten blott 5,3 procent, under det den bland de väl vaccinerade patienter på hvilka fyra eller flera goda märken syntes var så låg som 1,1 procent. Häraf synes att ätven ofullständig vaccination gifver en patient nästan dubbelt så stora utsigter att tillfriskna som saknad af vaccination. Men ofullständig vaccination bör naturligtvis ingen lita på, och såsom preservativ mot sjukdomen har den visat sig ytterst värdelös. Ty det har blifvit iakttaget att i hela antalet behandlade sjukdomsfall de vaccinerade voro tre gånger så talrika som de ovaccinerade. Vida första ögonkastet tycker man att denna uppgift betydligt nedsätter värdet af vaccinationen, men i verkligheten gör den det icke. Ty berättelsen upplyser oss om att äfven före epidemien de vaccinerades antal bland befolkningen uppskattades till nitton gånger så stort som de ovaccinerades. Men om det faktum vi anfört ej är något argument cmot vaccination, är det deremot ett mycket starkt argument för lämplig omvaccination. Under hela loppet af epidemien voro endast fyra koppsjuka under behandling, hvilka undergått lämplig omvaccination. Men ett ännu mera slående bevis på nyttan af omvaccination är kanhända det faktum, att sköterskorna och uppassarepersonalen på hospitalerna, ehuru hvar enda timma bragta i den närmaste beröring med de koppsjuka och ständigt inandandes sjukdomsatmosferen, gingo fullkomligt fria från alla angrepp at det onda, med undantag dock af några få bland dem. Dessa undantag gifva ytterligare styrka åt beviset, ty de utgjordes just af sådana fall i hvilka omvaccination under epidemiens häftighet blifvit uraktlåten. Ett af dessa undantag var till exempel en sköterska som h ft smittkopporna förut, men ej omvaccinerad, för andra gången angreps af sjukdomen. Det blef vidare under denna epidemi iakttaget, att den period af lifvet som är mest utsatt för angrepp af sjukdomen inträffar mellan 10 och 20 år. Men under denna period har man äfven största utsigten il att gå igenom sjukdomen. Antalet af manliga patienter öfversteg med en fjerdedel antalet af qviniga och dödligheten bland de manliga var äfven närmare 3 procent högre. Detta förklaras deraf att männen föra ett mindre regelbundet lif än qvinnorna, ut de slita värre ondt och oftare komma i beröring ned smittade. Denna förklaring vinner stöd derigeiom att under tjugo år förefinnes ingen sådan ollket mellan könen, hvarken i dödlighet eller mottagighet för smittan.