afses, då det berättas, att furst Gortschakof skall medföra sina båda främsta kansliarbe tare, Jomiri och Hamburger. För Europas lugn är det icke önskligt, att den välgörande verkningen af monarkernas vänskapliga de monstration försvagas derigenom, att man frår en sida skulle försöka att ingå öfverenskom melser, hvilkas möjlighet verlden icke skulle kunna se utan en viss fruktan. Såsom et framstående drag i den tyska politiken har man på de sista åren erkänt det, att den icke uppskrämt verlden genom ett oroligt behof a vorksamhet. Fastän det tyska bladets aldrö sista yttrande är särdeleles naivt, alldenstund det onekligen är just den bismarckska politi ken som under de sista tio åren bållit Europa i ständig spänning, är likväl för hela kejsarmötet den omständigheten mera betecknande att ej allenast de trenne monarkerna medföra sina kanslerer, utan att dessa äfven hafva i sin ordning med sig sina främsta kansliarbetare. Det är således otänkbart annat, än att med mötet afses träffandet af någon öfverenskommelse af allmännare politisk natur. Men ar hvad natur skall en sådan öfverenskommelse bli. Sällsamt nog är, att Köln. Zeit., som skall vara organ för det moderata partiet i Tyskland, på detta sätt redan börjar draga öronen åt sig. . Hvarpå skall egentligen detta möte gå ut: Det moderata franska bladet Le Temps har sökt att besvara denna fråga i en delvis ganska väl skrifven uppsate, i hvilken läses bland annat: V. Bismarcks närvarande diplomatiska fälttåg är endast utvecklingen af de planer, som han lyckligen utfört genom sina successiva segrar öfver Danmark, Österrike och Frankrike. Försigtigheten tvingar honom pu att uppskjuta de ytterligare utvidgningsplaner, som han kan hafva uppgjort, för att istället egna sig helt och hållet åt en enda sak: konsolideringen af de stora resultater som på en så kort tid ernåtts. Man bör ej tro, att Preussen icke har några förluster att afbjelpa, eller att det Tyska riket icke har några svårigheter att besegra, eller att den oreda, som uppstått inom maktställningen i Europa, genast skall undanrödjas. Den kamp, hvari den tyska regeringen nyligen inlåtit sig med den katolska kyrkan, är ett bevis på de hinder, hon möter i sitt föresatta enhetsverk; och fastän de andra makterna icke egnat oss många bevis på sympati, är det likväl otvifvelaktigt, att det större antalet af de europeiska staterna icke kan utan oro ha åsett upprättandet af en supremati mellan Weichseln och Rhen, hvilken oändligt mera hotar den gamla verldens fred, än något af de vanmäktiga anspråk, som den siste Napoleon kunde ha framställt. v. Bismarcks närvarande åstundan är derför att upprätta ett sredstillständ, tillräckligt långvarigt för att ge honom tid till att konsolidera det tyska riket, och målet för hans ansträngningar, sedan våra nederlag, för hvilket de trenne kejsarnes möte skall vara det krönande resultatet, är bildandet af ett slags fredliga värf för att inskränka Frankrike inom en krets af politisk isolering, som skall utesluta till och med hvarje tanke på all möjlig hämnd. Då problemet sålunda uppstälts, låg dess lösning icke utom Bismarcks förmåga. England kunde i första rummet förbigås, emedan den bestående tendensen i denna stats politik är emot att uppgifva den roll, som det förut och med sådan framgång utförde i kontinentens angelägenheter. I afscende på Italien, var det på förhand vunnet för att befrämja Tysklands planer, sedan säkerheten för dess ockupation af Rom blifvit dess första intresse; det var tillräckligt, att det katolska partiet i Frankrike intog en hotande ställning för att förmå Italien att kasta sig i armarne på en makt, som kunde betrygga det emot dessa brottsliga och barnsliga demonstrationer. Det är 1866 besegrade Österrike var svårare att vinna. Men Österrike behöfde alla tillgängliga krafter för Att motstå det sönderstyckningsverk, som botade dess federativa tillvaro. Preussen behöfde blott säga ett ord, blott göra ett tecken för att bringa till utbrott en katastrof, genom att lössläppa de germaniserande endenserna hos befolkningen på denna sidan om Leith. Österrike uppfattade sin ställning; dess chet indertryckte sin motvilja, mötena i Ischl och Gatein följde, och det österrikisk-ungerska kejsardönet oick in nÅ att tillevidasa föreun vlun ödem mod let preussisk-tyska rikets. Återstod nu Ryssland. I denna makts anslutning till fredsligan ligger den bismarckska politikens riumf, och ansträngningen måste ha varit stor, efersom det gått så långsamt, innan det lyckades. I ifseende på denna råder också något dunkel — nåzon bemlighetsfullhet som vi icke kunna lösa . .. Faktiskt är emellertid, att hr v. Bismarck står begrepp att för en längre eller kortare tid upprätta tt tillstånd af påtvungen fred, under hvilken vi sköla örbjudas att tänka på någonting annat än utveckingen af våra inre hjelpkälior, återställandet af vårt ationala värde. Ha vi någon rätt att klaga öfver et öde, som sålunda pålagts oss ? Långt derifrån; y det är just, hvad det enklaste förstånd, den van. gaste försigtighet skulle fordra. Det tjenar till inet alt göra ess några illusioner i detta hänseende. i ha sjunkit ned från den rang, vi en gång intogo, ch vi ha förtjent att sjunka; och det finnes blott n utväg att återvinna denna rang, hvilken är detamma som att ännu en gång förtjena den. Den nda möjliga kännedom för ett slaget och plundradt ind är att söka resa sig materielt, intellektuelt och toraliskt öfver dem, som bratit det. För dem, som eta att draga nytta af motgångens lexor, skall allt et öfriga följa förr eller senare. Vid de jemförelseförsök, som i Frankike anstälts mellan franska oeh echvejal-a