— Åh nej, han ingifver ingen lust att skratta, återtog Emma; han affekterar ståtliga mancr, han har ett utseende som är pikant, jag medger det; men beträffande den der lilla damen ... — Donna Flora? afbröt jag. —Kalla henne hvad ni behagar, svarade Emma lifligt; för min del kallar jag henne svarta pantern, såsom damen hvilken talade om henne i går vid middagsberdet benämnde henne. .. Min Gud, hvilken blick! och hvilken hy sedan! — Det är den kreolska typen, svarade jag. — Det tycks att ni är van att lefva bland sådant slags folk, sade i sin ordning m:me Legoyen; både kreolskan och ni talade med hvarandra på ett sätt som tycktes antyda att ni kände hvarandra sedan lång tid tillbaka. Den stackars flickan har således ej erhållit någon uppfostran? — Hennes onkel skall så snart som möjligt återföra henne till de ödemarker från hvilka hon kommit, återtog Emma; i detta land skulle hon vara alldeles omöjlig. — I sanning, fröken Tregoref, ni är oförsonlig! inföll jag lifligt; hon beundrade glansen af er hy, hon sade högst smickrande saker om er och er syster, och ni öfverhopar henne med sarkasmer. . .