hon såg att jag ej hade någon lust att skämta, började hon skratta och parodierande orden i en mycket bekant opera utbrast hon i tragisk ton och med hopknäppta händer: — Nåd! nåd för honom!... — Nå må göra! svarade hennes syster, nåd för Albert och äfven för innerånarne i La Marsaulaie som vi behandlat på ett föga barmhertigt sätt. .. Men i alla fall, min käre Albert, ni borde ha stannat qvar på öarne, ni är skapad för lifvet der. Tydligen hade jag begått ett ofantligt felsteg som ytterligare sänkt mig i m:me Lego: yens och hennes systers aktning. Det går vil an att brista i artighet, att spela dåligt whist, att glömma säga en kompliment då en sådan skulle ha varit på sin plats; men att visa sig intagen i en ung flicka med sällsam drägt och exentriskt sätt, det är någonting värre! M:me Legoyens sista ord innefattade både dessa och en hel mängd andra förebråelser. Om jag vågat, skulle jag ha svarat: Så mycket värre för om ni ej vill gilla något som befinner sig utom den trånga ram, inom hvilken ni lefver. Oaktadt all er behaglighet, min älskoärda Emma, liknar ni de små foglar som hoppa från. gren till gren, liksom de ej hade vingar!... Den unga flicka som ni så djupt föraktar har deremot förmågan af en högre flygt; hon kan