Göteborgsposten – 20 augusti 1872, sida 2

rande stämma, dessa välljudande ord hvilka kommo som tonerna från ett instrument; denna röst med en egendomlig klang som utgick från den unga kreolskans hittils envist tillslutna mun åstadkom äfven hos m:me Legoyen ett slags förskräckelse. Det var i sjefva verket uppenbarelsen af en glödande, något vild natur, hvarom hon ef haft någon föreställniog. Långt ifrån att vera förvirrad af sin vårdslösa och något sällsamma drägt, bar Flora den med en ren värdighet, låtande sin ädla hållning ersätta hvad som fattades i kostymen. Det låg i hela hennes skick, alla hennes rörelser ett behag af högre stil, som skulle ha förtjust en konstnär, men verkade afskräckande på fröken Trågoref och hennes syster. — Hvem är denna dame? frågade Flora mig i det hon pekade på Emma, som gick ensam bakom sin syster, åt hvilken hr de Rogariou bjudit armen; hvem är denna unga dame? Är hon gift? — Icke ännu, svarede jag. — Hvad hon är hvit! I stället för att svara direkt härpå, lutade jag mig intill donna Flora och uppläste, hviskande vid hennes öra, bokstaf för bokstaf, på det hon skulle kunna förstå bättre, dessa verser som jag tyckte kunna tillämpas på henne: