Göteborgsposten – 19 augusti 1872, sida 2

lingens beslut, hyilket verkstalldes 1 nedre förstugan till hans hem i Urvädersgränd i staden. Skottet träflade bjertat. Pettersson hade gjort sig känd sör en stilla och hedrando vandel. Bellmanssesten på Hasselbacken. Vi meddela här nedan, till allrastörsta delen efter Stockh. Dagbl. en beskrifning öfver festligheterna å Hasselbacken sistl. Fredags afton: Festen gynnades af det herrligaste väder och bevistades af omkring ett tusen personer, af hvilka ett stort antal var af hr Davidson inbjudet. Den vackra lokalen var prydd på det smakfullaste med passande dekorationer, blomsterguirlander, kransar, flaggor, standarer och åtskilliga emblemer. Öfver midtelpartiet af den stora verandan på hufvudbyggnaden syntes en sköld, uppburen af genier och med inskriften: Den 16 Augusti 1872. På taket af den öppna musikpaviljongen reste sig högt i luften ett kolossalt B, sammansatt af grönt och blommor. På framsidan af denna paviljong befann sig talaretribunen mellan flaggor och grönskande prydnader samt ett standar med bokstäfverna CO. M. B. och poesiens attributer. Inuti paviljongen samlade sig herrar sångare, till ett antal af femtio utvalda röster. På den öfra verandan utanför festvåningen syntes ett antal damer i eleganta toiletter, hvilka gåfvo ökad glans åt den festliga anordningen. Bellmanseken var också prydd medl fanor, och framför denna stod festens föremål skaldens bild, ännu öfverhöljd af ett täckelse. Kl. half 7 stämde den på ena delen af öfra verandan befintliga musikkåren upp Heffners marsch Lät dina portar upp, hvarefter en ouverture af Randel utfördes. KI. 7 besteg dr Sohlman tribunen och tolkade i ett festtal Bellmans stora betydelse säsom svensk nationalskald, och påminde talaren, huru den, som nu erkännes och firas såsom den främste folkdiktaren, under sin lifstid både sjelf ansåg sig och otvifvelaktigt äfven af andra betraktades såsom endast en glad vissångare, utan att man då förstod uppskatta, hans sanna värde. Detta hade varit efterverlden förbehållet, men nu skulle hans sånger uppfattas i sitt sanna ljus, ej heller någonsin falla i glömska. Vid slutet af sitt föredrag bjöd talaren att täckelset måtte falla, och under fanfarer, kanonsalut, samt de församlades bifallsrop framstod bilden i aftonsolens iglans, på ett särdeles lyckligt sätt återgifvande vår odödlige Bellmans person i sittande ställning och med ett inspireradt uttryck i de själfulla dragen knäppande på cittran, som han håller i sitt sköte. Stoden vann allmänt bifall. Vi återkomma en annan gång till ett närmare skärskådande af detta framstående arbete af den unge konstnären, bildhuggaren Gustaf Alfred Nyström. Sångarne afsjöngo den herrliga bellmanska sängen Hvem är som ej vår broder minns? och en festlig stämning låg dernnder uttryckt i alla närvarandes blickar. Äfven utanför Hasselbacken hade en talrik folkmängd samlat sig och uttryckte sitt deltagande. Alla mindes och ville alltid hågkomma denne vår oförgätlige broder. Derefter framträdde hr Frans Hedberg och uttryckte i kraftfulla och skönt klingande verser hvad Bellman varit och fortfarande är för vår nation. Hr Hedbergs poem afbröts ofta af starka bifallsrop, och efter detsammas framsägande trängdes man omkring skalden för att lyckönska honom. Efter det musikkåren utfört ett potpourri af Crusell äfven Bellmanssånger samt en bellmaniansk festsång af Sjöberg, begåfvo de församlade sig till soupern, som var dukad i flera särskilda lokaler för att undvika trängsel och som intogs under en allt mera stegrad glad sinnesstämning. Sedan soupern var slutad och man åter samlat sig i trädgården, beundrande den vackra ekläreringen, hvilken glänste från alla håll och kanter, med bengaliskt ljus belysande skaldens bildstod, uppstod prof. Rossander och föreslog konungens skål, under önskan att vi snart måtte återse honom med återvunnen helsa och förnyad kraft. Derpå afsjöngs folksången. Ett stort antal bord med bålar voro framsatta och samlade kring sig lifligt samspråkande grupper. Efter någon stund stod prof. Rossander åter i tribunen och föreslog i ett friskt och gripande tal, ofta afbrutet af lifliga bifallsrop, en skål för Bellmans minne. Talaren erinrade bland annat, huru skalderne alltid förut mer eller mindre tycktes bafva följt den gamla horatianska principen: Odi profanum vulgus et arceo — jag hatar ock den gemena hopen och vill ej hafva något dermed att göra. — Detta tycktes hafva gått genom seklerna, men Bellman tog just denna hop med i sina sånger. De små och låga i samhället kände sig igen i de bilder, han framstalde. Han älskade dem, led med dem och log med dem, och derför blef han också deras älskling. Man har försökt att taga från Bellman äran af hans sånger och bar velat påstå att de ej alltid voro hans egna skapelser. Om det ock är sannt, att han någon gång begagnat sig af ett material, som varit lånadt, har likväl hans snille ensamt gjutit lif och anda deruti, och det är kan således som är deras verkliga skapare. Talaren erinrade liknelsevis om att Apollo de Belvedere dock är konstnärens berömmelse och icke dens som burit marmorblocket. Bellman skall derför alltid hos oss äras, så länge icke mammonsdyrkan och materiel sträfvan förvandlat våra hjertan till stenklumpar. Derför lefve Carl Michael Bellmans minne! Sedan bifallssorlet åter lagt sig, uppstod hr Svante Hedin och då gick ett nytt sorl af glädje genom mängden. Hr Hedin tillkännagaf, att Jo. Jo. bland en gammal Svedenborgares efterlemnade papper lyckats öfverkomma en ordbok, hvarigenom han på värt språk kunnat öfversätta den andehviskning, som förmärkes i den gamla Bellmansekens grenar, och det var den öfversättning, hvilken hr Hedin erhållit i uppdrag af Jo Jo. att uppläsa för de församlade. Det glada tillkännagiivandet, framsagdt med hr Hedins vanliga tilltalande uttryckssätt, framkallade allmänt jubel, och sedan detta något saktat sig, uppläste hr Hedin hr Jolins verser, som mottogos med stormande bifall. Derpå beträddes talarestolen af prof. Dietrichson, hvilken i ett både till form och innehåll utmärkt, på svenska skrifvet poem helsade svenska sången och egnade sin hyllning åt Franzön, Atterbom, Geijer, Tegnr, Stagnelius, Almqvist och Runeberg, den svenska skaldekonstens sjustjerna. Sängarne afsjöngo derefter Aug. Södermans herrliga Sjung, sjung fågel i skog, hvilken gjorde ett djupt intryck. D:r Harald Wieselgren föreslog sedan i eldiga ordalag en skål för konstnären Alfred Gust. Nyström, som genom sitt konstverk tagit ett så vackert steg på sin konstnärsbana och lofvade så mycket för den fosterländska konstens framtid. Efter talet slut ville de församlade se hr Nyström för att betyga honom sin aktning och tacksamhet, och den unge konstnären måste uppstiga i tribunen för att mottaga de församlades hyllning. Slutligen tolkade handlanden hr J. Johansson i att alämtsamt och särdeles sniritnelt föredrag nå