Göteborgsposten – 19 augusti 1872, sida 1

partier, hvilka hvartdera i sin ordning berodde af främmande makters inspirationer, hade hos ständerna den demoralisation inträdt, att deras medlemmar, med endast ytterst få undantag, voro fala för utländingens penningar, af hvilka ledarne begagnade sig för att vid vigtiga voteringar köpa röster bland den egennyttiga hop af riksdagsmän, som tog emot penningar från båda sidorna, bedrog dem båda och till sist röstade med den mestbjudande. Dessa parasiter på samhällskroppen förde, tack vare utländingens guld, ett praktfullt lif och spredo demoralisationens anda i allt vidare kretsar. Genom sina utländska besittningar var vårt land en nagel i ögat på rofgiriga grannar, om hvilkas planer man nu eger god vetskap; men krigsbefälet satte mera värde på partistriden å riksdagarne, der det gällde politisk makt och ekonomisk förtjenst, än på disciplinens band och krigarandans bibehållande inom svenska hären. Den ena riksdagen satt det partiet vid styrelsen, det andra det, och naturligt var att hela statsstyrelsen måste härigenom förlamas. Konungamakten var så inskränkt, att den blott fanns till skenet och intet törmådde mot partianarkien; under det Preussen och Ryssland, hvilka afvaktade samma sakernas gårg i Sverige som i Polen, i ett ömsesidigt föredrag garanterade denna 1720 års författnipg och öfverenskommo om att, ifall konungen skulle genomföra en statskupp, besätta Pommern och Finland, sålunda inledande det delningssystem, som bar så ödesdigra frukter i Polen. Gustaf III kom på tronen. Polens första delning försiggick till skam och nesa för såväl Polen sjelit som det öfriga Europa. Gustaf uttalade sin fasa häröfver, och liksom en aning trängde igenom hela folket, att Polens öde kanske äfven skulle vara vårt om de regerande ständernas välde skullej fortfara. Det var då som Gustafs beslut mognade. Riksdagarnes makt var ett blott klassvälde; folket sjelft hade ingen del i korruptionen. Stödd på detta folk, på denna allmoge, som egde qvar sina gamla dygder, sin ärlighet och gudsfruktan, sin tapperhet och laglydnad, sin kärlek för land och kung, gick Gustaf till värfvet att nedbryta klassväldet och i dess ställe sätta en frisinnad författning, som i stärkt konungamakt skapade ett värn mot partianarkien. Folket helsade med jubel denna handling, hvilken faktiskt uträttade det, att enhet för en tid återvanns och genom enheten landets förmåga att motstå yttre grannars rofgirighet och bevara sin sjelfständighet. Nya moln skulle sedan draga upp; men de höra ej till dagens betraktelse, och visst är att ur vår historia skall aldrig som en lyckodag kunna utplånas den 19 Augusti 1772.