Göteborgsposten – 19 augusti 1872, sida 1

epitetet Ådal, vik eller hill med basta ljudfallet kan fogas. Men så händer att hyresgästen faller på den iden att gifva sin bostad ett särskildt namn, ett tilltag ej af egaren förutsedt och följaktligen icke i kontraktet förbjudet. Ett sådant fall har inträffat nyligen. En af mina vänner, en mycket lefnadsglad man, bebor öfra våningen på ett sommarnöje, uppfördt på en i hafsbandet utskjutande bergsträckning och hvars egare kallar det, om jag ej irrar mig, Rosersberg; men då hyresgästen påstår att der icke finnes en enda ros, så kallar han stället Sotarskär, emedan det egts af en skorstensfejare, som bör i häfden förvaras, påstår hyresgästen. Beträffande segelsällskapets utoch hemfärd, så antager jag att berättelsen derom redan delgifvits edra lässre. Emellertid tillåter jag mig särskildt framhålla, att fastän sällskapets aktiva ledamöter med berättigadt missnöje åsågo att ingen kappsegling kunde företagas i anseende till uteblifven bris, så betviflar jag icke att ibland de många hundra lustfärdarne majoriteten ansåg det lugna hafvet angenämast. I sjögång bli alla de för sjön icke skapade genast mera allvarliga, erinrande om riksdagsmän före en vigtig frågas behandling, derefter nästan melankoliska och snart lidande af vissa känningar, som förjagar glädjen. Emedan jag icke tillhörde kappseglarne, föredrog jag det lugna hafvet och opponerade mig så godt jag förmådde mot alla uppmaningar till Eolus om Åvindarnes brus. De fjorton roslagsskepparne, som skolat företaga en särskild kappsegling om pris, som segelsällskapet anslagit, saknade också vind, men erböllo emellertid 2 specier hvardera at sällskapet. Derigenom åstadkoms en likställighet, som medförde sämja bland de stridslystna rospiggarne, hvilken troligen uteblifvit om kappsegling skett och prisbelöningar utdelats. Forhållandet är nemligen, att efter slutad strid på hatvet, samlas de till ett gille; der går gladt till i början; men slutet är sällan början likt, och de afundade pristagarne få då opinionen emot sig, temligen handgripligt understundom. Dagen etter kappseglingen hade vikappridning och kappkörning på Ladugårdsgärdet. Då jag begaf mig dit ut, anade jag visst icke att der bland de 10,000 åskådarne af alla samhällsklasser skola påträffa min vän hr X., som är en stark fotgängare, men af naturen icke utrustad med de egenskaper som en djerf och sadelfast ryttare måste ega och som derföre är en afgjord hatare af alla kappridningar. Han hade emellertid lemnat sitt vackra landtstalle allenast för kappridningens skull och han var mycket angelägen om en god plats invid banan, som han också erhöll nästan midtför prisdomrarne, der han ådagalade ett beundransvärdt tålamod, ty tidigt kommo vi till platsen, länge dröjde det innan täflingen började och långa voro uppehållen emellan löpningarne. Han hade således god tid att för mig utveckla sina åsigter om sporten, som voro något oklara, tyckte jag, men efter hans egen uppfattning ofelbara. Den våldsamma ridten ansåg han mycket lifsfarlig och skulle således icke haft något emot, om för det afskräckandet i exemplet några ryttare fallit af och skadat sig, dock lindrigt. Att en sportsman red af, tyckte han var alldeles för litet, och att alla de öfriga sutto qvar på hästarne under ridten tyckte han bevisade ingenting. Hästarne förklarade han vara ytterst magra, nästan utsvultna. Han hade med visshet väntat att de efter slutad löpning skulle vara betäckta med skummande svett ech ae mycket medtagna ut — han tänkte på sin Pålle, som för en lätt droska svettas grufligt, när han lunkar in till staden från sommarnöjet; men de törra visade alls icke någon bedröflig anblick efter slutadt lopp — icke ens den danske godsegaren Scavenius begge hästar ÅKing Wbhiffler och Delusion, af hvilka den senare dock tillryggalade den 2 engelska mil långa banan på fyra minuter och den förra på ett par sekunder längre tid. Att begge dessa hästar framkommo på banan med lindade framben ansåg hr X. mycket missI tänkt; sjelf har han sitt ena smalben lindadt, men alldeles icke af koketteri, och när han sedan fick veta att ÅLegitimist med sin ena hof illa tilltygat sitt ena framben, så fann han deri ett ovedersägligt bevis på fullblodshästarnes oduglighet; hofvar och ben på hans i Pålle ha i tjugo år aldrig gjort hvarani dra illa. Ätven vidhåll hr X. sitt påstående att i kappridandet ligger ett djurplågeri som icke borde tillåtas. Af samma anledning borde äfven det vida större djurplågeri som konstberidarehästarne underkastas blifva förbjudet. Kappridningshästen träneras visserligen, men deri ingår ingen grym behandling; hans muskelstyrka ökas genom stark fodring i förening med stigande öfning och han vårdas med största omsorg. Endast mot slutet at löpningen använder ryttaren ridpiskan och är målet uppnådt användes den icke vidare. Men huru behandlas väl de arma djuren som inöfvas för prestationerna på cirkus? Hvarföre tillåtes ingen behörig åskådare närvara vid denna inöfning? Jo, derföre att djuren underkastas en systematisk tortyr för att lyda dressörens vilja. Dessa ÄÅskolhästar dresserade i i det fria, som det heter, hafva torterats i samma mån mera, som de utveckla en förvånande skicklighet, och med törsten betvingas i djuren. Hvad är det väl som gör att dessa I hästar under sina prestationer utveckla så