Kättegängsoch Polissaker. Från LandsortenArsenikförgiftning. Inför Nordals häradsrätt hölls d. 8 d:s, meddelar Wenersborgs läns tidn, ransakning med häktade hemmansegaren Sven Olsson och dennes hustru Hedda Lindqvist från Kappebo i Dalskogs socken, af kronolänsmannen T. Torbiörnsson, tilltalade såsom misstänkte att hafva med arsenik förgiftat enkefru Kristina Lundblad, hvilken hos de häktade, som voro hennes slägtingar och arfvingar, för tillfället varit boende. Då ransakningen företogs, blefvo de tilltalade för rätten af fångbevakningen införda. Af obduktionsoch undersökningsprotokollen inhemtades, att enkefru Lundblad aflidit till följd af arsenikförgiftning. Båda de tilltalade, som hvar för sig hördes, förnekade all kännedom om sättet för Lundblads förgiftning. På Lundblads begäran hade tilltalade Lindqvist å apoteket i Gunnarsnås köpt åtskilliga medikament, deribland jemväl kräkpulver. Sedan efter intagandet af det sistnämnda Lundblad blifvit af kräkningar alltför svårt öfverväldigad, hade tilltalade Lindqvist å nämnda apotek förskaffat Lundblad läkemedel för stillande deraf. Efter hållet vittnesförhör blef för vidare bevisning förebringande målet uppskjutet till den 24 dennes. Rån egde rum natten till d. 10 d:s hos undantagsenkan Hanna Persdotter i Fleminge, Skåne. Ores.-P:n meddelar härom följande: Den nära 70åriga enkan, som bor i en från hufvudgården afskild byggnad, väcktes af buller å loftet, hvarifrån tjnfvarne sökte komma ned i våningen, men då ingen väg fanns, gingo de ned på gården och skaffade sig ingång genom fönstret, sedan de förgäfves ropat åt qvinnan att stiga upp och öppna för dem. Hon steg emellertid upp och sökte genom en bakdörr undkomma, men en af de tre bofvarne, den fjerde höll utanför med vagn, grep henne och fasthöll henne med höjd knif, hotande, att om hon ej ville uppgifva hvad hon egde, skulle de döda henne. På hennes bön att skona hennes lif och sedan hon lemnat från sig nycklarne samt förnekat att hon innehade den summa, 500 rdr, som de påstodo henne ega, lemnade de henne ett ögonblick, för att hopsamla allt hvad de kunde öfverkomma, hvilket kastades ut genom fönstret. Emellertid hade enkan haft nog mod och själsnärvaro att genom bakdörren i blotta linnet smyga sig ut och bort till sonens, Magn. Perssons, bostad, som med sina drängar så hastigt skyndade till undantagsbyggnaden, att tjufvarne icke hunno medtaga något af det gods, som blifvit utkastadt genom fönstret och hvilket derför blef qvar. Deremot körde röfrareoch rånareföljet bort med en hel del linne, bolstrar, fläsk m. m. som blifvit nedkastadt från loftet.