Göteborgsposten – 16 augusti 1872, sida 1

— Gud! hvad jag skulle ha blifvit rädd om vi mött honom, återtog Emma; lyckligtvis her herr Desruzis varit med 088. . . Vändande sig till mig fortfor hon: — Det var denne varulf det var fråga om under middagemåltiden. Ni kan ej föreställa er huru slottet La Marsaulaie ser ut. Tänk er ett förskräckligt dystert litet slott inbäddadt mellan gamla träd... Och om den som bebor det, herr de Rogariou, kan man säga att han tillhör en annan tidsålder. — Hen är således mycket gammal? frågade jag. — Visst icke, jag tror ej att han är mer än tretiofom år; men han lefver i den fullständigaste enslighet, utan att tänka på att låta restaurera sitt slott; det finnes ej en enda sandad alle i hans park! Han har rest mycket, han också, och jag är viss på att ni skulle sympatisera med denne Rogariou i mer än ett afseende, ty ni är temligen originel när ni sätter den sidan till; eller hur, min syster ? Fröken Tregoref brast i skratt då hon uttalade dessa sista ord, liksom för att visa mig att hon ej hyste någon bitter känsla mot mig, derefter återtog hon: ij — Om vi skulle aflägga ett besök hos denne person en af dagarne, i morgon till exempel?