Göteborgsposten – 16 augusti 1872, sida 1

komligt ogenerad och belåten, konversationen fick småningom lif, och jag erfor ett verkligt nöje af att finna fröken Pregorefs tankegång höja sig utan ansträngning; men plötsligt utropade hon i det hon skakade på sitt vackra hufvud. — Jag fryser, låtom oss gå tillbaka in. Allt var slut; hennes fantasis något korta vingar drogos plötsligt in. Jag blef förvirrad och tyckte mig ha fått en lexa. Emma hade väntat ännu en kompliment af mig med anledning af festen, under hvilken hon fördunklat alla de andra damerna. Men då komplimenten uteblef, fick hon denna plötsliga längtan att återvända till slottet. — Se så, sade m:me Legoyen, ni måste rycka er ur era poetiska fantasier, min käre kusin; Emma skulle få snufva om hon längre stannade qvar här i kylan och lyssnade på era utgjutelser. Vi gingo temligen fort. Till venster om oss sågo vi mellan de gamla träden ett ljus lysa, liksom en lyktgubbe. : — Se, sade fröken Trågoref, man har ej gått till sängs ännu på slottet La Marsaulaie. — Sannolikt har hr de Rogariou, herren på denna gamla dystra borg, liksom vi nyss slutat sin aftonpromenad, svarade m:me Logoyen.